Alla som skriver har sina egna sätt att ta sig an det hela. Metoderna kretsar kring flera olika saker: att lyckas avsätta tid och fokusera på skrivandet, att faktiskt sätta ihop en text, att hålla reda på källor och bakgrundsinformation, att redigera och förbättra. Till min förundran har jag upptäckt att jag också har en rutin, och en sorts metod, som har växt fram genom åren.

För den som eventuellt inte vet det är jag numera frilansande vetenskapsjournalist. Jag skriver artiklar om fysik och astronomi och rymdteknik, och ibland om andra saker som råkar intressera både mig och någon redaktör. Redan innan jag gav mig in på den banan bloggade jag förstås, och gav ut fanzines, så jag har skrivit ganska mycket. På det viset har jag hittat sätt att jobba med text som passar mig. Skönlitteratur har jag inte gett mig in på (inte än i alla fall), men om jag skulle göra det skulle jag nog arbeta på samma sätt.

I praktiken är det en ganska rörig process, men här försöker jag bena ut de olika ingredienserna.

Idéfasen

Jag har alltid en anteckningsbok och penna med mig. I anteckningsboken har jag mina att göra-listor, men där skriver jag också ner alla infall och spännande fakta jag snubblar över. Jag kan ruva på en del saker ganska länge innan de blir något.

Vad det ska bli av en intressant faktasnutt eller ett kul tankespår beror både på var det passar in och vad jag orkar göra med det. Just nu, när jag försöker frilansa, letar jag hela tiden efter saker som kanske kan gå att sälja in någonstans. En del saker går inte att göra om jag inte vet att jag kan få det publicerat, helt enkelt för att det är för krävande.

Är det för smalt och nördigt, eller om ingen vill ha det någon annanstans, så blir det ett blogginlägg. Likaså om det stannar vid en kort kommentar eller en personlig reflektion.

Sätta mig med fingrarna på tangenbordet

Jag tänker ofta att den där tiden när det känns som om jag aldrig kommer igång faktiskt är en viktig del av skrivandet. Det är då tankarna och alla fakta jag läser på skvalpar omkring i huvudet och nöts mot varandra tills de börjar passa ihop med varandra.

Det är väldigt skönt när jag råkar dra igång en av de där sakerna som nästan skriver sig själva. Det är något som bubblar i mig som jag måste få ut, och formuleringarna trillar på plats direkt. Men rätt ofta behöver jag tvinga mig själv över den första tröskeln, den inledande trögheten som måste övervinnas. Då har jag framför allt två trick.

1) Sätta hjärnan på rätt spår genom att sätta upp en att göra-lista eller läsa igenom anteckningar, så att jag sen kan börja skriva direkt när jag har chansen. Ofta gör jag detta på morgonen just innan jag väcker barnen, det gör det väldigt mycket lättare att faktiskt sätta igång direkt när de har gått till skolan — i stället för att fastna i att läsa internet.
2) Berätta för någon annan vad jag ska åstadkomma, och se till att vara medveten om deadlines och hur mycket tid som finns tillgängligt till vad.

Ifall detta inte riktigt hjälper tar jag till det extrema knepet. Det går ut på att stänga av internet och sätta en timer på 20 minuter. På denna tid ska jag bara skriva, och när klockan ringer ska jag resa mig upp och ta ett steg från datorn och se vad jag har åstadkommit. Oftast brukar detta räcka för att kicka igång min inre drift att vilja fortsätta utan särskilda ramar, men annars upprepar jag proceduren ett par gånger.

Verktygen

Jag är en stark anhängare av tankegången att verktygen aldrig får komma i vägen för verket. Därför fortsätter jag, år efter år, att skriva allting i Emacs. Jag har förstått att det är fler som tänker på liknande sätt, till exempel har Cory Doctorow förespråkat användning av en enkel texteditor som verktyg för att skriva text (han har många andra råd också). Orden kommer i första rummet. Layout och allt annat kommer sedan, och är i många fall inte min sak över huvud taget — skickar jag min text till en tidskrift är det ju någon där som fixar med hur den ska se ut.

Skriver jag en enklare text, som ett blogginlägg, är det bara en enda fil. Ska jag däremot göra någon sorts research har jag 2-4 filer som jag har öppna samtidigt som olika ”buffrar” i Emacs.

I den första jobbar jag med det som ska bli det färdiga resultatet. Där kan jag räkna antalet tecken och hålla reda på hur mycket utrymme jag har kvar. I den andra (som ofta får ”kludd” i filnamnet) har jag lösa tankar och sådant som kanske ska komma med i texten ifall jag hittar rätt plats för det, till exempel utvalda citat från intervjupersoner. I den tredje har jag referenser och länkar, så att jag håller reda på varifrån jag har hämtat olika fakta. Ifall jag har jättemycket intervjumaterial kan det hända att jag har en fjärde fil med intervjuanteckningar eller transkriberade intervjuer. Jag tittar såklart bara på en i taget, men jag har dem alla ett kortkommando bort så att jag kan växla smidigt mellan dem.

När jag väl har skrivit klart brukar jag kopiera texten och klistra in den i lämpligt program eller spara i relevant format. Ska jag leverera till någon redaktör, särskilt om det är någon som jag inte känner, brukar jag göra ett LibreOffice-dokument, och spara som .docx som inte gör någon förvirrad.

Itererandet

Det ser rätt kaotiskt ut i en text som jag håller på att jobba med. Jag börjar med att kasta in olika meningar eller stödord för vad jag vill ha med, och i ungefär vilken ordning de ska komma. Sedan hoppar jag ganska mycket fram och tillbaka, för att lappa ihop luckorna. Ibland skriver jag meningar eller stycken som sen inte passar in riktigt, då klipper jag ut dem och sparar dem i ”kludd”-filen så att jag kan gå tillbaka till dem ifall jag kommer på vad jag ska ha dem till.

Så här såg första versionen av mitt blogginlägg om den förlegade teknikens avtryck i språket ut:

teknikorden avtryck i språket

stencil

stereotyp och kliche!

den där ångartikeln -> kolla språktidningen

plåta
banda

Tydligen finns det människor som skriver från början och mot slutet, och sedan möjligen går tillbaka och fixar detaljer. Jag förmodar att de då kan sortera upp saker och ting linjärt inuti huvudet först, men jag tänker inte så. Jag tänker i loopar och sidospår, och det blir inte bra text. Det märks när jag pratar fritt, det blir ofta ganska rörigt om jag inte anstränger mig särskilt.

Men jag vet hur bra text ska se ut och funka. Så jag går helt enkelt över alla mina lösryckta detaljer om och om igen, knådar och bökar ihop orden tills de får en fason och hänger ihop. Det här är säkert inte en metod som funkar för alla, men för mig har det blivit ett sätt att tänka. Lustigt faktiskt, för det betyder att jag lagt mig till med en tankemetod som är helt beroende av mina verktyg: jag hade aldrig orkat göra det riktigt på detta sätt om jag hade varit tvungen att skriva på papper.

Så gör jag när jag skriver. Nu vet du det nästa gång du läser en text av mig.

Annonser