Dags för en folkbildande insats här. En twitterdiskussion fick mig att vilja reda ut det här med vad science fiction egentligen ska kallas, och varifrån de olika uttrycken kommer.

Hugo Gernsback myntade uttrycket scientifiction 1926, för att beskriva den sortens berättelser han ville publicera i sin nya tidskrift Amazing Stories. Redan efter några år var det dock ”science fiction” som var det etablerade uttrycket, och det var det som bet sig fast när det raskt utvecklades en hel subkultur kring fenomenet — ”fandom” som den kallades.

Dock hade en del science fiction-fans en puristisk ådra, och behöll förkortningen stf, från scientifiction, även om de inte läste ut ordet på det viset. Se till exempel FANDBOOK No. 1 (1962). Detta har dock varit väldigt sällsynt åtminstone i 30 år 20 år (ändrade detta, för jag var ju inte riktigt med för 30 år sen), och det är inte säkert att särskilt många begriper det.

I den lilla parlören Fandbook går det också att se att det finns fler förkortningar i omlopp, bland dem sci-fi. Denna käcka förkortning är förstås en parallell till ”hi-fi”, och myntades av superfanen Forrest J Ackerman (ja, jag har hängt med sen det hette ”en sf-fan” och jag fortsätter att säga och skriva så — min subkultur, min dialekt). Detta uttryck spred sig snabbt i mycket bredare kretsar än den fanzine-utgivande och kongressarrangerande sf-fandomen, och därför blev det på vissa håll något av en outsider-markör. Till och med så pass att det blev brukligt att med uttalet ”skiffy” använda sci-fi som beteckning på det som var riktigt uselt. Dålig science fiction. (Men kanske dålig på ett bra sätt som vi ändå gillar, sådant ska inte underskattas.)

När jag kom med i fandom på 90-talet var detta fortfarande ett språkbruk som fungerade, åtminstone i vissa kretsar. Det var i stort sett så att de som läste böcker och ägnade sig åt seriös sf-kritik använde sf eller SF, de som inte hade koll sade ”sci-fi”.

Men det är ju inte riktigt så längre. I den akademiska litteraturen heter det konsekvent SF, men där kan det möjligen kompliceras av att somliga använder samma förkortning för att beteckna speculative fiction, som är ett lite finare och mer intellektuellt sätt att prata om litteratur som innehåller icke-realistiska inslag. Och i övrigt handlar språkbruket numera mest om i vilka kretsar respektive person började bekanta sig med science fiction. Som ENCYKLOPEDIN uttrycker det:

In the twenty-first century, however, the countless younger readers who have grown up with ”sci-fi” as the perceived default term for sf tend to be puzzled by long-term fans’ disdain for it, and to suspect that the insistence on ”sf” may be an elitist shibboleth rather than concern for correct usage. Though old-timers still prefer not to use ”sci-fi”, continuing disparagement of this term has become counter-productive.

Sedan finns ju fler ord och förkortningar i omlopp. För att beskriva lite större cirklar av genrelitteratur har till exempel många använt SF/F/H (science fiction/fantasy/horror), eller bara SFF (science fiction och fantasy). Men det är svårt att säga och ligger inte väl i munnen. Kritikern och genrekännaren John Clute började från ca 2007 att prata om fantastika, ett ord han plockade upp från Östeuropa. Detta bruk har spritt sig, och i Sverige talas nu rätt så brett och allmänt om ”fantastik”.

Men när det gäller science fiction använder jag själv säger fortfarande konsekvent förkortningen sf. Det är invant och kort. (Sparar in 4 tecken på twitter!) Jag har inget emot ”sci-fi”, men det är inte mitt eget uttryck, och så kan det ju få vara. Det går fortfarande att förstå varandra, även om vi pratar lite olika dialekter. Det som spelar roll är ju det vi pratar om, inte själva ordet, tänker jag.

Annonser