Grunden till att förstå sociala medier är att inse att de är just sociala. Det handlar om att umgås med människor. Jag har en stark känsla av att en del gnissel bottnar i att personer med en agenda tappar känslan för detta — politiker kanske, men också författare och journalister, sådana som lever på uppmärksamhet.

Det finns många fallgropar i sociala medier. Det gäller inte bara att inse att det du skriver där kan läsas av människor utanför kretsen av personer som känner dig — det är mer som att publicera sig än som att delta i ett samtal runt köksbordet (som till exempel journalisten Jack Werner påpekat). Om du är någon som försöker nå ut med information av något slag är det en extra balansgång. Å ena sidan vill du få fram ditt budskap, å andra sidan vill du inte uppfattas som en påträngande försäljare.

Jag har avföljt folk på twitter (eller satt dem på ”mute”) för att det enda de skriver är varianter av ”läs min bok!” En sådan person är inte rolig att följa, det är tjatigt och ger mig ingenting. Faktum är att jag kan bli ganska anti, och kanske tvärtom undviker boken. Att ropa ”kom och köp!” är inte ett bra sätt att vara social. Twitter är ett sätt att prata med människor, och fungerar inte så bra som megafon för att göra reklam på det viset.

Samtidigt vill twitter självt gärna vara en plattform för företagare, vilket gör det ännu besvärligare. Och det dräller av utbildningar för folk som vill lära sig att sälja sig eller sin produkt genom sociala medier. Det är lite störande, för det bidrar till bakgrundsbruset av reklam som gör det svårare att bara möta människor.

Det är mycket större chans att jag får en positiv inställning till den som är rolig och trevlig och kommer med intressanta kommentarer och länkar. Sen kan hen emellanåt berätta om sina egna grejer också, och då kanske jag blir nyfiken. John Scalzi är ett lysande exempel på en författare som gör detta rätt. (Men jag säger inte att det är rätt sätt för alla. En del är inte så extroverta, och det går att få läsare ändå.)

Ett helt annat problem än att vara en antisocial försäljare är att vara översocial. Ibland kan det vara bättre att inte hoppa in i varje samtal som handlar om något du är intresserad av. Kanske särskilt om du ligger bakom ett verk som folk diskuterar. Personligen tycker jag nämligen att det är ganska creepy när författaren dyker upp och blandar sig i ett samtal om en bok. Det kan vara ganska hämmande. Läsarens upplevelse måste vara läsarens, och om jag inte själv väljer att vända mig till författaren med en fråga är det oftast (undantag finns säkert, men de är fortfarande undantag) en bra tumregel för författare att låta sitt verk få leva sitt eget liv.

För att fortsätta med twitter som exempel — det är där jag hänger mest — finns det något som kallas ”subtweet”. Det betyder att man pratar om någon utan att tagga den personen eller nämna namnet. Att prata om någon utan att låta hen vara med, helt enkelt. Detta kan ses som osympatiskt, och vissa personer är så pass negativt inställda till sådant att de alltid omedelpart pingar in personer i en diskussion där de nämns oavsett om det är vettigt eller inte. Det där kan nog vara bra i vissa fall, men det är definitivt inte bra för samtalet mellan läsare. Jag vill inte känna mig påpassad när jag diskuterar någon annans verk.

Det kanske inte är ett samtal vid köksbordet, men lite som ett samtal ute på gågatan, där plötsligt den som har skrivit boken som avhandlas går förbi och vill vara med. Det här är inte ett socialt beteende.

Samma problem gäller nog ibland också för journalister och mediaproducenter. Journalister får lära sig att de måste vara sociala och ta diskussionerna, möta läsarna, och göra journalistiskt arbete i sociala medier. Det här är jättebra råd, men det finns förstås fallgropar.

Om människor kommer till din egen facebooksida och vill prata är det inga problem, bara att prata på. Samma sak om du blir taggad i någon konversation, för att någon vill ha dig med. Men att som journalist, med massor av läsare i stora medier, komma och klampa in i enskilda personers samtal om ens egna artiklar eller radioprogram kan i värsta fall bli mest obehagligt. Ibland är det trevligt, men det gäller att ha lite fingertoppskänsla. För läsaren blir det inte som att skicka en insändare till tidningen och få journalistens replik tryckt under, utan mer som att journalisten i fråga kommer och ringer på dörren och vill prata om saken.

(Jag borde verkligen vara mer konkret här, men jag har inte de perfekta exemplen till hands och det vore tråkigt att hänga ut någon.)

En liten ledtråd kan i alla fall vara att det nog är svårare att hoppa in i ett samtal mellan flera personer än att bara svara på något som en person säger rätt ut. En annan är att om det är en person med ett känt namn och tiotusen följare är det nog någon som räknar med att vara lite offentlig och få svar på tal, då är det bara att köra. Men om det är någon Svensson med 100 följare gäller det att vara varsam.

I allmänhet är nog journalister mer medvetna om maktförhållandet mellan dem och deras läsare än många författare är. Men i bägge fallen är det vettigt att tänka på det här, särskilt när det börjar bli för mycket fokus på sociala medier som marknadsföringsplattform. Sociala medier är sociala. Det gäller att bete sig på ett sätt som är rimligt bland folk.

Litet tillägg
Det jag skriver ovan är kanske delvis en reaktion på att jag själv befinner mig lite mittemellan. Jag försöker ju försörja mig som journalist, och står liksom på tröskeln mellan att vara den där vanliga användaren och att vara lite mer en del av mediavärlden. Det gör att jag ser det här fenomenet från bägge håll. På sistone har jag känt mig så otroligt trött på det ständiga säljandet och jagandet efter uppmärksamhet, som jag kanske är tvungen att delta i själv. Jag får väl se hur det går.