schweiz-flaggaEn man på radion hade massor av intressanta saker att säga, men jag kunde omöjligt uppfatta vad han pratade om. Det handlade om ”Sveitsch”, det där lustiga europeiska landet som svenskar hittar mellan gommen och övre tandraden. Det är något skumt med hur det så väldigt ofta kommer ut på fel sätt ur munnen — så pass lätt att många inte ens tycks märka att det är något konstigt.

Vi blir nippriga på att personer från andra kontinenter blandar ihop Schweiz med vårt land. Är det därför vi inte bryr oss om att säga namnet rätt? Det verkar ganska orimligt. Det är något annat. En snabb enkäkt då.

— Kan du säga Schweiz?

— Schweiz, svarade tioåringen tvärsäkert.

— Sveitsch, sade sexåringen, utan att tveka.

Då så. Nästa steg: fråga twitter.

Johan Jönsson till undsättning! Det är svårare att uttala kombinationer av språkljud som man aldrig annars säger, förklarar han. Den som inte talar något språk där ”Sch” kan komma direkt före konsonanten ”v”, eller något liknande ljud, har alltså lite svårt att säga ”schv” för att det inte passar in i svenskans normala ljudpussel. Det kan bli svårt även för någon som kan tyska när ordet ska sägas i ett svenskt sammanhang.

Hmm. Jag har alltid tyckt att ”tsch” i slutet av ”Sveitsch” också låter jättekonstigt och lite fel, men jag kan snabbt komma på flera exempel på den ljudkombinationen i svenska. Här har vi förklaringen altså! Svenskar har svårt att uttala Schweiz för att ordet innehåller ljudföljder vi inte brukar säga, och approximerar med något som munnen känner igen.

Men varför envisas med att försöka då, när det blir fel hälften av gångerna? Vi kan ju ha svenska namn på Ryssland och Nederländerna, då vore det väl smart att bara säga Svejs, eller Sveits, och bestämma att det heter så på svenska.

Johan Jönsson och hans uppslagsverk visste besked om att våra grannar både i Norge och Danmark har varit mycket mer rationella när det gäller detta. Eller som en annan person föreslog: vi kunde bara gå över till att prata om Edsförbundet i stället. Fast det skulle kräva en stor folkbildningskampanj är jag rädd.

Nu har jag hur som helst lärt mig att fonotax är språkvetarnas ord för det här med hur ljud kan kombineras i ett språk. Det här är förmodligen sådant som conlangers (de som sysslar med konstruerade språk) har full koll på.

Nästa problem är att att lyckas lyssna på vad människor säger och inte bara på hur de uttalar namnet på något centraleuropeiskt land utan kust.

Advertisements