Minnestavla över Sven Hedin, med en kamel längst upp.

I Adolf Fredriks kyrka i Stockholm råkade jag se denna. Det inspirerade mig att skriva den här texten.

När jag hör talas om upptäcktsresanden Sven Hedin kan jag aldrig låta bli att tänka på min farmors historia om kaffekalaset i Peking, och de ödesdigra följderna det fick för henne. Sven Hedin själv märkte förstås ingenting av det hela, och visste inget om vilka livslånga ärr de här händelserna lämnade i själen på en liten missionärsdotter.

Min farmor Ai-Lien levde sina första nio år i Peking, där hennes mamma Elin drev ett pensionat. En gång fick de svenska fruarna i Peking veta att Sven Hedin var på väg att komma dit, och de ville ta emot den långväga gästen på det stiligaste sätt de kunde. Ett riktigt svenskt kaffekalas skulle de ställa till.

Att skrapa ihop de nödvändiga ingredienserna kan inte ha varit enkelt, och det var säkert mångas personliga förråd som ställdes till förfogande. Det bakades och ställdes i ordning ett dignande bord med många sorters kakor. Jag föreställer mig att detta var ett stort projekt som involverade mycket stolthet. Det var ju närmast ett statsbesök, här skulle den mest vittberesta och namnkunniga landsmannen tas emot med allt vad Pekings svenska enklav kunde förmå.

När allting var färdigt och förberett upptäcktes till damernas förfäran att någon varit och nallat bland kakorna. Vem kunde det vara som stulit från denna omsorgsfullt förberedda skattgömma?

Elin kände att detta låg på hennes ansvar. Det fanns ingen misstänkt, men några av damerna föreslog att det förmodligen var ett barn. För att visa att hon tog situationen på allvar drog Elin ut sin dotter och gav henne ett ordentligt kok stryk inför de övriga på pensionatet. Sedan ansågs saken vara avklarad.

Det hjälpte inte att lilla Ai-Lien, eller Dorkas som hon kallades då, grät och vädjade till sin mor med argumentet att hon inte ens tyckte om kakor och aldrig skulle göra något sådant. Någon måste få skulden, någon måste straffas.

Detta kanske var illa nog, men det kom faktiskt fram en skyldig. Ett par från ett annat europeiskt land sökte upp Elin och förklarade att de hade kommit på att det var deras son som varit på kakorna. De bad om förlåtelse och ville ersätta skadan med pengar, men de ville inte slå sin son. Detta fick Ai-Lien veta, men det var aldrig någon som bad henne om förlåtelse för att hon fått lida för någon annans brott. Och det var kanske det som gjorde ondast.

När farmor var gammal och började bli dement var det denna historia hon ältade, åtminstone för mig. Det är så sorgligt att sådant kan sitta i kroppen i sjuttio år, och orsaka ångest och ilska. Det hade kanske inte varit lika illa om hon hade fått någon sorts upprättelse, men någon sådan kom det inte. I min farmors huvud stod denna händelse som symbol och urtyp för alla oförrätter och allt som var fel mellan henne och hennes mor.

Någon gång ska jag läsa in mig på Sven Hedins resor i Kina och se när han var i Peking. Kom han till Elins pensionat? Fick han något kaffe och några kakor, och uppskattade han det tillräckligt mycket? Jag är inte säker på att han faktiskt var värd detta, men jag hoppas att det kom något gott ur den här historien också och inte bara sorg och bitterhet.

De historiska detaljerna kan mycket väl ha muterat på vägen. Jag har ganska dimmig uppfattning om det där pensionatet, och om de svenska missionärerna i Kina. Kanske var det ungefär som jag berättat, men inte alls Sven Hedin som var orsaken till händelseförloppet. Jag har hört den här berättelsen i delar och fragment, återberättad mer än sextio år efter att det hände. Men kärnan, att min farmor fick utstå en offentlig bestraffning för något hon inte gjort, den tror jag nog stämmer.