När jag sysslade mycket med steampunk tyckte jag att det var väldigt befriande att komma på att det inte är nödvändigt att dra skarpa gränser kring ett sådant fenomen. Ett verk måste inte vara antingen steampunk eller inte steampunk, det kan vara lite steampunk eller mycket steampunk, på en glidande skala.

Det där sättet att tänka har jag tagit med mig till andra gränsdragningsproblem senare, och nu tänker jag tillämpa det på den eviga frågan om att genrebestämma Star Wars.

”Star Wars är inte science fiction!” säger de. ”Det är fantasy, för där finns magi och prinsessor och klassiska sagoelement.”

Jaha. Men jag som är lite motvalls och alltid vill ifrågasätta saker börjar genast fundera på var luckorna finns i resonemanget. Om vi bara går efter ingredienser och rekvisita så finns där ju också stjärnskepp och robotar, sådant som typiskt förknippas med sf.

Ett sätt att se på science fiction är att det är berättelser som har en kontinuitet av något slag med vår värld, antingen att de äger rum i vår framtid eller att vi har en gemensam historia (som i alternativhistoriska scenarier). Med en sådan utgångspunkt kan Star Wars inte vara sf, eftersom det hela äger rum ”för länge sedan, i en galax långt borta”.

Men om vi istället ser på science fiction som en berättartradition, då hittar vi minsann en del historisk kontinuitet. Galaktiska imperier och storslagna rymdstrider där planeter sprängs — det här är grundingredienser i den ursprungliga space opera som visserligen ofta setts som en lite sämre sorts sf men som ändå haft jättestort inflytande på senare science fiction. (Det går förmodlingen att göra tydliga härledningar från E.E. ”Doc” Smith och C.L. Moore på 30-talet till Lois McMaster Bujold och Iain M. Banks.) Och mystiska psikrafter förekommer i mängd och parti i sf ända fram till nutid, även om det har ramats in på lite olika sätt i olika verk. (För att dra två exempel ur hatten: teleportationsförmågan i Alfred Besters Tiger, Tiger och empaterna i Babylon 5.) Och söker vi genre-kontiuitet är det värt att komma ihåg att Leigh Brackett, ”the queen of space opera”, var inblandad i manuset till episod V, The Empire Strikes Back.

Ofta kräver vi att alla avvikelser från de naturlagar vi känner till ska ges någon rimlig förklaring, för att det ska kunna räknas som science fiction. Så är inte fallet i Star Wars, det håller jag med om. Men ärligt talat tummas det rätt mycket på detta i en hel del helt vedertagen sf, så rensar vi ut Star Wars skulle det bli rena massmordet på sf — än mer så om vi retroaktivt tillämpar dagens förståelse av världen på tidigare verk.

Jag förespråkar därför varmt att se på Star Wars som både science fiction och fantasy, istället för antingen eller. Vissa delar är mer sf-artade, andra mer fantasylika.

Annonser