Det blir rätt glest mellan inläggen här numera, och det beror delvis på att jag försöker hanka mig fram som frilansjournalist. Att läsa och skriva (eller prata i radio) om sådant som jag är intresserad av, grotta ner mig i en sak ett tag och sedan sammanfatta det — det är ju egentligen precis samma sak som jag gör på bloggen. Det upptar samma mentala utrymme, liksom. Och det upptar dessutom väldigt mycket av det, eftersom jag försöker vara extra duktig och noggrann och göra bra ifrån mig när jag ska få betalt och dessutom nå ut till många fler än när jag bara knåpar på för mig själv. Det gör att jag har rätt lite av det där kognitiva överskottet som diskuterades mycket för ett antal år sen, det som låter människor bidra till Wikipedia eller till medborgarforskning och så vidare. Eller blogga.

Det här livet får också mycket av mina tankar att kretsa kring pengar och vad arbete egentligen är för något. Det finns ju många som får väldigt mycket betalt för sådant som är svårt att förstå varför det skulle vara värt så mycket. Och andra som är superkompetenta och gör jättebra saker, men som knappt kan betala hyran.

Jag pratade med en bekant om detta, som svarade att det ofta är så att det går bäst för dem som spelar spelet — som kanske inte är så intresserade eller engagerade, men som förstår manövrerna för att få goda villkor och bra lön och så vidare.

Själv är jag den sortens människa som drivs av att jag vill göra saker, vilket inte alltid hänger ihop med att få en inkomst. Jag arrangerar idéella konferenser (sf-kongresser alltså), engagerar mig i föreningar, och producerar podd — allt för att jag tycker om det. Om jag inte alls behövde tänka på pengar skulle jag lätt kunna fylla min tillvaro med sådana saker.

Fast detta att skriva och prata professionellt ger en massa nya utmaningar och möjligheter att göra saker jag kanske inte gjort annars. Det vill jag verkligen inte vara utan, och det är därför jag har försatt mig i den här situationen där jag ska försöka få andra att vilja betala för att jag skriver och pratar.

Det finns en gråzon mellan den idéella delen av tillvaron och den professionella. I den här gråzonen kan det ibland vara svårt att ställa om från det ena sättet att tänka till det andra. Jag har stött på det ibland. Till exempel var det en person jag frågade om att vara med i vår podd Gårdagens värld idag igen, som ville ha betalt för att delta. Det funkar ju inte, vi gör detta på fanzinevillkor och tjänar inget på det. Budgeten är exakt noll (och lyssnarskaran smal, om det spelar någon roll). Vi fick tacka nej till den här personen.

Generellt tror jag att det är en bra tumregel att om det handlar om att utföra ett arbete som någon tjänar pengar på så är det rimligt att få lön, men om det är något som görs bara för att det är roligt eller känns allmänt vettigt får alla ställa upp på samma volontärvillkor. När det gäller att ta betalt har jag förstått att stora namn som Cory Doctorow antingen tar ganska saftigt betalt eller ställer upp helt gratis, inga mellanting.

För min egen del gäller det väl att få till balansen nu, så att jag lägger lagom mycket tid på saker som faktiskt ger en inkomst men utan att tappa bort utrymmet för resten av det som jag vill göra.