När det kommer en ny storfilm är det något så pass många lägger märke till att det går att ta som förevändning och gemensam referensram för att prata om vetenskap och liknande saker. Just nu känns det som om alla jag följer på internet pratar och skriver om Mars och The Martian. Det finns ju mycket att vända och vrida på där, eftersom författaren Andy Weir verkligen gått in för att beskriva saker som är tekniskt möjliga.

Vetenskapsradions veckomagasin (bra program, lyssna på det!) pratade med Ella Carlsson Sjöberg, hon som skrivit boken Framåt Mars. Det har också träffat astronauten Chris Hadfield, som säger något om att han känner igen astronautattityden hos huvudpersonen Mark Watney. Chris Hadfields egen bok handlar ju också rätt mycket om att ”work the problem” som de säger på NASA-språk.

När Scientific American tar sig an filmen handlar det mer om hur avlägset det är att få till ett sådant scenario med bemannade färder som beskrivs i filmen. Kanske kommer människor först att skickas till någon av Mars månar istället, står det — även om jag tycker att Phobos och Deimos verkar vara ganska ointressanta platser att komma till i jämförelse med planeten! Artikeln tar också upp en del om olika delar som kanske inte är helt realistiska: styrkan av stormarna, problemet med bakgrundsstrålning, och så där.

Scientific American påpekar också att många blandar ihop vetenskap och teknik när de pratar om boken och filmen. Det är liksom inte forskaren Mark Watney som överlever, utan ingenjören Mark Watney — oavsett alla citat om att ”I’m going to have to science the shit out of this”. Han använder sina kunskaper, inhämtade från vetenskapen, för att utforma praktiska lösningar. Det är tillämpning: teknik.

Skillnaden melan vetenskap och teknik är till exempel luddig i den här artikeln från Slate som diskuterar risken att ge folk för höga förväntningar på vetenskapen, vetenskapsdyrkan och bilden forskaren som universalgeni. Det är intressant att fundera på, fast jag blev på olika sätt lite irriterad på hur det gjordes i denna artikel. (Får kanske lov att läsa om den nån gång.)

Det finns förstås forskning om teknologi också, vilket säkert bidrar till sammanblandningen. Farming on Mars is not science fiction skriver en forskare som ägnat sig åt sådant. Det stryker mig mothårs, för jag blir lite irriterad över tankefiguren att något inte kan vara science fiction om det finns i verkligheten, men det kanske bara är jag. Hur som helst en väldigt intressant artikel! Den här Bruce Bugbee tror inte riktigt på Mark Watneys potatisodling, och det stora problemet tycks vara belysningen. Men han påpekar också det psykologiska värdet av växter, nåt som jag inte riktigt har tänkt på.

I verkligheten kanske nybyggarna på Mars kommer att ha växter som ett sätt att göra sin livsmiljö trevligare, men förlita sig till viss del på mat producerad av mikroorganismer. Och bygga saker med hjälp av mikroorganismer. Här finns ett intressant radioprogram om att använda syntetisk biologi på Mars.

En aspekt som jag annars saknar nästan överallt där folk pratar om The Martian är just psykologin. För mig känns Mark Watneys goda humör och klara huvud som den mest otroliga och orimliga delen av detta. Människor är inte gjorda för isolering, och att vara så där fruktansvärt långt från alla andra människor under så pass lång tid måste vara slitsamt. Den enda artikel som jag hittills läst som tagit upp detta med ensamheten på allvar är den där Ars Technica pratat med Matt Damon (som spelar Mark Watney som du säkert vet). Där framgår det att författaren Andy Weir medvetet valt bort att ta med detta:

One particularly interesting aspect of Mark Watney’s character is that he seems oddly immune to the crippling depression that would take hold of just about any other person marooned on Mars. While stuck by himself on the red planet, Watney is very literally the most isolated person to ever live—about a thousand times farther away from any other human being than the Apollo astronauts were when they visited the Moon.

Weir made a conscious decision to avoid dealing with a lot of that. ”I didn’t want the book to be a deep character study of crippling loneliness and depression,” he explained to Ars. ”I just said like, ‘Nope, that’s not how Mark Watney rolls.'”

Det förklarar saken. Fast jag skulle gärna vilja läsa något som går in litegrann på de psykologiska effekterna. En sak jag själv upplevt på extrema platser, och som jag kan tänka mig skulle påverka astronauter på Mars (och månen!) är en sorts inledande eufori bara över att vara där, och att ha ett uppdrag av något slag. Men att vara ensam, hu, jag kan tänka mig att jag skulle drabbas av lappsjuka inom någon timme, och så småningom känna mig förlamande betryckt. Hoppas att jag aldrig behöver testa.

Tillägg 4/10: Nu har jag också läst en artikel i Inside Science om färden dit och hem, där två personer som faktiskt jobbar med att planera rutter för rymdfärder har räknat på hur Hermes räddningsexpedition faktiskt skulle kunna funka. Intressant!