Min hjärna kan så mycket som jag inte är medveten om. Att knuffa in de där dolda förmågorna i synfältet och återupptäcka dem på nytt är väldigt kul, för det får mig ofta att känna mig lite smart. Titta vad jag kan!

Som det där med att dansa. Lindy hop ser så komplicerat ut, och jag skulle aldrig kunna förklara hur det funkar, men när jag väl kommer ut på dansgolvet är det som att kroppen blir en del av musiken och jag kan följa turer jag inte ens känner igen. (Nåja, åtminstone ibland. Det händer också att det känns som om jag har två vänsterfötter och skor av bly. Men nu pratar vi om de där idealiska fallen.) Om det har gått några månader sedan jag dansade senast kan jag bli så uppriktigt förvånad — förbluffad! — av detta.

Medvetandet har ju ganska liten bandbredd, och är också väldigt långsamt. Som du säkert vet lever vi alla till stor del i en illusion av kontroll, eftersom det finns så mycket vi gör först och blir medvetna om sedan. Dans är ett väldigt tydligt exempel på sådana förmågor som funkar helt utan analys, och där medvetandet själv vet om att det upplever snarare än styr.

På sistone har jag roat min hjärna med att lyssna på en tysk ljudbok. Egentligen älskar jag språk, men är jag lite för lat för att plugga. Det är svårt att lära mig ett nytt språk, och kräver så mycket tidsinvestering att jag helt enkelt inte kommer mig för att göra det på min fritid. Tyska läste jag dock i skolan, och det har fördelen att var ett språk som är tillräckligt likt svenska för att jag ska ha lätt att förstå mig på det. Jag kan absolut inte prata tyska, men det är inget fel på min passiva förståelse. Jag har ett stående löfte till mig själv att läsa minst en bok på tyska om året, för att inte tappa den där förmågan. Ibland tittar jag på något avsnitt av Raumpatrouille Orion också. Varje gång blir jag liksom glatt förvånad över att jag faktiskt kan förstå nästan allt.

Det är något besynnerligt stimulerande med alla saker som befinner sig i den magiska zonen att vara svårt, men inte för svårt. Det här med att lyssna på 23 timmar tysk ljudbok har en tämligen fantastisk inverkan på mitt huvud. I början är jag tvungen att spela den på lägre hastighet för att hänga med, men så småningom börjar jag riktigt känna hur kopplingar förstärks och växer till mellan hjärncellerna. Jag vaknar med rytmen av verb som skjuts upp mot slutet av meningar, så där som tyska språket beter sig. Det viskar i utkanten av mina tankar, särskilt på morgonen och kvällen när jag är lite trött. … ausgetauscht worden … mit den Fingern hätte schnippen müssen … nicht reinschauen können … erzählt hatte …

Enskilda ord studsar också omkring i huvudet som intressanta ljudkombinationer.
Plötsligt, när jag är helt uppe i något annat, bubblar ett ord upp till ytan och jag kan höra mig själv mumla fram något bara för att känna hur det känns i munnen. Schublade. Knochenmark. Jag undrar lite över min hjärnas mystiska urval. Vad är det som gör att vissa ord fastnar så där? Är det att de är lagom nya och ovanliga för att behöva bearbetas ett par extra varv, eller är det något med själva ljuden?

Nu när jag har nått fram till upplösningen av boken har mitt språksinne kommit så långt att jag till och med börjar formulera konstiga slumpmeningar. Wahrscheinlich völlig ungrammatische Übungen. Men det är himla roligt. Det får mig verkligen att lägga märke till de där smarta subrutinerna som ständigt jobbar i huvudet vid sidan av de medvetna tankarna.

Självmedvetandet är ofta lite stöddigt, och tror att det är hela personligheten och identiteten eftersom det sitter där i huvudet och tittar på sig självt hela tiden. Men det finns så mycket mer, som också är jag.

Advertisements