hadfields-bokDet lockar, det där att vara en del av mänsklighetens gemensamma drömmar och att utforska och tänja på gränserna för tillvaron. Vi är många som någon gång har fantiserat om att bli astronauter. Det syns inte minst på hur många ansökningar det kommer in så fort rymdorganisationerna rekryterar. När Andreas Mogensen blev uttagen som astronaut för ESA var det 8413 ansökande, och då är de ansöknade bara en bråkdel av alla som någon gång stått och kikat upp mot stjärnhimlen och lekt med tanken.

Som tonåring läste jag på en massa om vad som krävdes för att bli astronaut. Jag minns att jag konstaterade att jag var nätt och jämnt lång nog, och att det jag grubblade mest på var det där med stresstålighet. Vad betyder det att vara stresstålig, och hur ska jag veta ifall jag är det?

Ganska nyligen läste jag Chris Hadfields bok, och den gjorde en hård landning i min för närvarande lite trötta hjärna som slits mellan olika kreativa impulser och internets snabba kickar. Jag vill så mycket, men att jobba så målmedvetet som en astronaut verkar förkrossande hårt och svårt. Samtidigt har jag många gånger tänkt att allt som är värt något är krävande. Att bara flyta på ger inget, men att jobba alltför mycket kan knäcka även de starka. Kan astronauter inte bli utbrända?

Chris Hadfield du vet, han är astronauten som blev känd på internet när han gjorde en musikvideo på rymdstationen. Här har han skrivit om sina erfarenheter från livet i rymden, och vad det och vägen dit lärt honom om livet. Mycket av det han skriver är väldigt inspirerande, och alltihop är intressant. Filosofin att jobba mot sina mål på ett sådant sätt som är givande även ifall själva målet inte uppnås är också skön.

Ändå får jag en liten klump i magen, för den nära nog fanatiska målmedvetenhet han beskriver kan få vem som helst att få prestationsångest. Att jobba stenhårt, hela tiden, och att lägga fritiden på att förbereda sig bara lite extra för att vara beredd på allt. Att vara noga med detaljerna hela tiden. Det verkar inte finnas något utrymme för att famla omkring och vara osäker på vad som är rätt sak att göra härnäst. Inga perioder av totalt självtvivel. Har han någonsin haft motstridiga impulser kommer det i alla fall inte fram i boken. Han nämner sina medvetet inplanerade lata söndagsförmiddagar med sin fru, men också hur familjen periodvis inte fått se särskilt mycket av honom.

Det är därför extra intressant när Hadfield tar upp problemet med högpresterande och målmedvetna personer som plötsligt befinner sig i en miljö med precis lika duktiga människor. Det kan vara svårt att anpassa sig till. Det här är något som den som varit i närheten av en civilingenjörutbildning säkert har sett: de där studenterna som alltid varit bäst och som har svårt att hantera situationen när de nu är medelmåttiga i sin grupp.

Jag tänker på stress och på bedragarsyndrom — känslan av att vara en bluff och att vänta på att omvärlden ska genomskåda en — och hur vanligt det egentligen är. Jag önskar att jag hade haft ett ord på det mycket tidigare.

Jag ska berätta hur det kan vara. När jag var doktorand hamnade jag emellanåt i fruktansvärt destruktiva loopar som började med bedragarsyndrom. Frustrerad av att jag inte åstadkom det jag tyckte att jag borde klara drog jag mig undan och undvek alla omkring mig (inklusive min handledare – jag var nog hemskt svår att ha som student) med tanken att jag skulle jobba hårdare och komma tillbaka med resultat som skulle visa att jag var värdig att vara med. Det här gjorde förstås att jag kände mig distanserad från hela projektet och började tappa lusten och intresset. Jag kunde ha dagslånga inre monologer om hur dålig jag var som inte bara kunde kavla upp ärmarna och göra jobbet. Det i sin tur gjorde förstås att andra saker verkade mycket mer lockande och spännande än det jag hade för handen, och det blev ännu trögare att komma framåt. Det är svårt att stiga av en sådan negativitetskarusell.

Med tilltagande ålder och visdom har jag lärt mig att vara snällare mot mig själv, och att handskas med höga ambitioner utan att bli alltför nedslagen av motgångar. Men vad jag framför allt har lärt mig är att det är nästan omöjligt att åstadkomma storverk på egen hand. Samarbete är allt. Det är guld värt att ha förmågan att vara okunnig och nybörjare, fråga och be om hjälp, för att kunna lära sig av dem som kan.

Chris Hadfields analys av detta att arbeta tillsammans är snudd på brutal, men jag gillar dess enkelhet. Han tänker sig att i de flesta situationer är en person antingen 0, +1 eller -1. Plus ett är en person som är kompetent och som förbättrar situationen, som bidrar positivt. Minus ett är den som är i vägen eller sänker stämningen, som allmänt gör saker sämre. Nollan är en neutral person, som varken förbättrar eller försämrar det givna läget. Enligt Chris Hadfield är den bästa taktiken oftast att sikta på att ligga på noll, och hänga med så gott det går, ända tills man möjligen samlat på sig tillräcklig erfarenhet för att kunna vara en plus etta. Den som försöker framhäva sina egna fördelar hamnar ofta på grund av det på minus ett, och i svåra lägen gäller det att verkligen inte bli den personen. För astronauter kan det handla om liv och död, men samma sätt att tänka kan tillämpas även i mindre farliga situationer.

I Chris Hadfields bok hänger det här ihop med att också kunna vara en sådan som lyfter och hjälper andra. Människor är sociala djur, tänker jag, och det kommer sällan att vara till ens fördel att försöka ta sig fram på andras bekostnad. Men det går också att åstadkomma så väldigt mycket mer med samarbete. Inte heller Chris Hadfield når sina framgångar bara med egen kraft. Han berättar att hans stora succé i sociala medier, inte minst med musikvideon Space Oddity, var ganska mycket ett verk av hans son.

Själv blev jag ju inte astronaut, eller ens raketbyggare. Jag famlar hela tiden omkring utan att veta om jag sysslar med rätt sak eller borde göra något annat. Den här boken både inspirerar och avskräcker mig på samma gång. Nu tänker jag försöka skaka av mig känslan av att inte riktigt vara duktig nog i jämförelse med såna strävsamma människor, samtidigt som jag behåller den där driften att göra saker och inte slå mig till ro.

Advertisements