Jag tillhör dem som gillar att läsa om katastrofer.

Death from the Skies!: These Are The Ways The World Will End är en fantastisk bok om mer eller mindre sannolika hot från rymden, hur de skulle påverka jorden om de drabbade oss, och också resonemang om hur sannolikt respektive scenario är. Under en period var jag närmast besatt av The World Without Us, om vad som skulle hända med jorden om alla människor försvann. Och även om jag inte har läst The Knowledge ännu — boken med undertiteln How to Rebuild Our World From Scratch — har jag följt författaren Lewis Dartnell sen boken kom ut, och hört alla poddintervjuer med honom som jag har kommit över. (Här är en och här är en annan.) Skönlitteratur sedan, där finns det mer än jag kan räkna upp. Vem är inte fascinerad av sådant! Att fundera på undergång av olika slag sätter fokus på så mycket av det som är viktigt och som vi oftast tar för givet, och det ger anledning att fundera på samhällets bräcklighet och vår civilisations sårbarhet.

När jag var barn gick jag igenom en period på flera år då jag såg ner på den mesiga tillvaro jag såg omkring mig, där ingen längre behärskade några praktiska förmågor utan bara litade till maskiner och fabriker. Jag läste om stenåldern och beundrade naturfolk, dem som jag uppfattade som kompetenta på ett helt annat sätt för att de kunde överleva direkt av naturen med hjälp av rätt kunskap och sina två händer. Jag dagdrömde över böcker om forntida teknik, och så småningom böcker om självhushållning och liknande. Så småningom gick det där över, när jag upptäckte framtiden, och att det fanns fler sätt att vara kompetent än att kunna leva direkt av naturen. (Och sedan blev jag som jag blev, specialiserad på att läsa och skriva och räkna istället.) Men den där känslan väcks förstås igen av att läsa till exempel The Road, och får mig att grunna lite på förutsättningarna att klara mig i utsatta lägen.

Men just på grund av att jag är så fascinerad av sådant har jag också lagt märke till en otäck tendens (även hos mig själv) att romantisera katastrofen på olika sätt, särskilt i skönlitteraturen. Med tiden har jag börjat ifrågasätta en hel del av de idéer som ofta skymtar fram i skildringarna. Jag tänker på de samtal jag haft på sf-kongresser om vilka underförstådda antaganden som ofta finns, och vilka som tillåts överleva i katastrofberättelserna. Vilka människor ses som ”överlevnadsdugliga” och vilka som ses som problem. Och sen det där med könsroller. Varför beskrivs könsrollerna under och efter apokalypsen nästan alltid som väldigt stereotypa?

Det är sådana tankar som skvalpar i bakhuvudet när jag läser Stjärnklart av Lars Wilderäng. Det är en roman där samhället brakar ihop för att all elektronik slutar fungera. För all del en bra bok på flera sätt, men den stryker mig mothårs.

Först blir jag arg på en del av de ganska obehagliga huvudpersonerna (en av dem är ren sociopat, en av dem är den läskiga sortens prepper som betraktar sig själv som lite överlägsen och bättre än andra), men det är per konstruktion — naturligtvis har författaren avsett att jag ska bli arg på dessa.

Men sedan blir jag irriterad på personerna som skymtar i bakgrunden, och på allt de inte gör. Dessutom klarar jag inte att köpa att nästan alla människor tycks driva omkring och vägra att göra något eftersom de väntar på att ”myndigheterna” ska fixa saker. Jag förstår att detta är avsett som civilisationskritik och kanske lite satir, men det funkar inte. Effekten är bara att det känns som ett föraktfullt avfärdande av alla ”vanliga människor”, och rentav av allt gott som har åstadkommits genom att bygga ett samhälle där faktiskt inte var och en behöver kämpa för sin överlevnad. För mig har detta en doft av den unge nördens revanschfantasi: vänta bara, när det väl gäller får vi väl se vem som klarar sig! Det är då jag blir arg också på själva boken. Jag inser att folk skulle dö i drivor om detta hände i verkligheten, men låt dem dö i värdighet efter att ha gjort ett rimligt försök! Att håna dem som håller på att gå under är inte satir.

Nog för att det även i verkligheten finns gnällspikar och folk som lämpar över sina problem på andra, men de är knappast alla. De som tar initiativ, de som samarbetar om något konstruktivt, de märks inte alls i denna berättelse. Var är scoutkårerna, Röda korset, hyresgästföreningarna, kyrkorna, koloniodlarna, självhushållningsfantasterna? När jag väl börjar irritera mig på detta uppfattar jag det som en störig attityd hos författaren. Här beskrivs ett Stockholm där bara smutsiga hipsters går omkring bland stinkande sopor och vill att myndigheterna ska ge mat åt deras barn, som tigger om pulled pork. Jag skojar inte, det är så i boken.

Jag köper inte den människosynen, helt enkelt. Som zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer påpekade i sitt Sommar-program är det till exempel ofta så att det är människors goda sidor som kommer fram i katastrofer. Människor vill samarbeta och lösa problem.

Vanliga människor ter sig i mer än hälften av Stjärnklart mest bara som oregerliga massor som måste hållas i schack. Det vi får se i bakgrunden är inte bara desperata inbrott för att komma åt mat eller resurser (helt begripligt och rimligt), utan våldsamma demonstrationståg av människor som vill ställa politiker till svars. Politikerna är förresten inte ens närvarande, i alla fall inte i Stockholm, för alla är utomlands eller i sina sommarstugor. Bara en riksdagsman får vi se, och hon är en sån som saknar alla former av ledaregenskaper och dessutom knappt verkar ha gått i skolan — hon förstår inte poängen med att koka vatten innan man dricker det. Uttrycks här lite politikerförakt, möjligen?

Jag störde mig också på valet av de personer som får vara i berättelsens centrum. Det är så många män med vapen. (Ja, män. De två vapenbärande kvinnor vi får se dör varsin våldsam död rätt tidigt.) Sedan insåg jag att bokens själva poäng är att det är de som är förberedda som klarar sig, och att det bara är militären som på något organiserat sätt är beredd på en större katastrof. Jag kan köpa den premissen, om det är den historian författaren vill berätta, även om jag själv tycker att fokus hamnar på sådant jag personligen tycker är mindre intressant. Med exakt samma premiss går det ju att berätta helt olika historier, beroende på vilka personer och roller som får hamna i blickfånget.

Ska vi prata könsroller förresten, så ser jag en stark Heinlein-tendens: de kvinnor som beskrivs på något positivt sätt har alla som sitt fokus att ta hand om barn och att stötta sina män. Även den smarta hacker-tjejen som knäcker gåtan med vad det är som egentligen händer, hon blir gravid direkt. Inget ont i det kanske — jag är ju själv en sån som fortplantat mig. Men som någon som läst mycket Heinlein har jag en örnblick för den här tendensen att göra födande och fostran till själva poängen med kvinnor, och det irriterar mig också. (Hos Heinlein är kvinnor ofta smartare och kompetentare än män, men deras viktigaste uppgift och djupaste talang är att ta hand om barn.)

Faktum är att jag dessutom blir lite förolämpad å journalisternas vägnar. Samt å alla människors vägnar som har någon form av dator- eller elektronikkompetens. De borde reagera direkt, och inte bara dumt rapa upp redogörelser för isolerade händelser. Jag är ju själv någon form av vetenskapjournalist med visst teknikintresse, och i mina ögon är det absurdt att de fiktiva tidningarna här skriver nyhetsartiklar om en massa teknik som går sönder och inte ser något mönster i det. Det borde finnas analyser och expertfrågor. Nej, det går inte att förklara bort den här dumheten med att skylla på sommarvikarier! Och redan i samband med de första strömavbrotten skulle radion sända tips och råd för att klara några dagar utan el i hemmet.

Boken nedvärderar helt enkelt folks intelligens, i allmänhet.

Dessutom har jag en teknisk invändning. Det som drabbar mänskligheten i denna bok beskrivs som något som angriper elektronik med mikrochips — kiselbaserade saker. Inte undra på att moderna bilar brakar ihop. Men borde det inte ändå finnas ganska många veteranbilar, gamla traktorer, och andra enkla äldre maskiner, som funkar i alla fall? När elförsörjningen brakar ihop och vägarna korkas igen av trasiga bilar finns det till exempel diesellok (och ånglok!) som kan sättas in för att åtminstone upprätta rudimentär kontakt mellan vissa städer och sprida information och viktig kunskap under åtminstone en kort tid, tills bränslet är slut. Detta är bara en av de saker som skulle kunna göras för att dämpa fallet, när samhällets digitala infrastruktur rasar ihop.

Det här är alltså mina reaktioner. Uppenbarligen var boken bra och intressant nog för att jag skulle vilja läsa ut den, och den irriterade mig på rätt vis för att jag skulle skriva en lång text om det — det måste jag säga till dess fördel.

Tillägg: Läser du den här texten kanske du är intresserad av att jag även har läst och bloggat om uppföljaren, Stjärnfall. Som inte var så irriterande.