Antologierna Maskinblod, volym 1-3Tidigare i år hade jag en föresats att recensera svenska noveller någotsånär regelbundet. Detta projekt kom av sig lite, och det beror till stor del på att jag tycker att det är lite svårt att läsa noveller. Jag har diskuterat det här tidigare, faktiskt redan på min första blogg. Det tar jättelång tid för mig att läsa en novellsamling, för att jag inte förmår börja läsa en ny berättelse precis efter att ha avslutat en. Varje berättelse behöver liksom smältas och läggas bakom mig innan jag tar mig an nästa.

Nu är jag snart redo att ta mig för att dissekera en eller annan novell igen, för jag har lyckats komma en bra bit genom antologiserien Maskinblod. Framöver ska jag ta mig för att recensera några av novellerna, de jag tycker att det känns intressant att försöka säga något om. I detta inlägg tänker jag bara kommentera själva böckerna, som föremål. De ser nämligen inte riktigt ut som jag är van att böcker gör.

Jag ska säga att det förstås inte behöver vara något fel med att göra annorlunda. Många saker kan göras på olika sätt, och variation kan pigga upp. I andra fall blir det inte riktigt lyckat. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker när det gäller utformningen av Maskinblod-böckerna.

Det första intrycket är positivt. De ser väldigt snygga ut och har en tyngd i handen som tyder på bra papperskvalitet. Baksidestexten är kompakt och känns kryptisk innan jag dechiffrerat den som en nyckelmening tagen från var och en av novellerna i boken. På den första volymen skiljs de åt genom att varje mening är satt i ett eget typsnitt — det hjälper förstås ögat att skilja dem åt, men ser också väldigt spretigt ut. De senare volymerna har stramat upp detta och sätter allt i samma stil.

Inlagan ser inte riktigt lika tilltalande ut som framsidan. Den är mycket kompakt typsatt och minimalistiskt utformad. Nästan inga marginaler, och ingen luft i början eller slutet heller. Titelsida och innehållsförteckning har bakats ihop till en enda sida, och i första volymen börjar novell nummer ett direkt på andra sidan. Copyright- eller impressum-sidan har förpassats till slutet, och i första volymen står inte ens redaktörens namn utsatt. En klar miss är också att det inte någonstans står vem som har gjort omslagsbilden. De som producerar bilder får väldigt ofta stå ut med att deras verk används utan någon som helst angivelse av upphovsman, vilket jag ärligt talat tycker är ett oskick hur vanligt det än är.

En märklig egenhet med de här böckerna är också att sidnumren sitter på innerhörnen av sidorna, alltså in mot ryggen, vilket gör dem lite svåra att se. Istället finns lite andra siffror ibland, som jag inte tänkte så noga på till att börja med. Det var först efter att jag läst större delen av första boken som jag insåg att dessa krumelurer betecknade året då respektive berättelse först publicerades. Det förklarar de underliga ”stilexperimenten” i två av novellerna: de är inte alls nyskrivna i ålderdomlig stil, utan återtryck från 1925 och 1896. Jag kanske var lite trög, men jag kan knappast vara den enda som inte spontant insåg detta. (Detta har ändrats i volym två, och i volym tre anges faktiskt också var de noveller som inte är nyskrivna för denna antologi först publicerades.)

Det här leder mig till nästa fundering, nämligen att de här samligarna är märkligt anonyma. Min känsla kanske mest beror på att jag är uppvuxen med antologier utgivna av John-Henri Holmberg eller Sam J Lundwall, som båda gärna skriver programförklaringar, pedagogiska förord och introduktioner till respektive berättelse. Här i Maskinblod finns ingen avsändare. Ingen angiven vision, ingen förklaring till urvalet.

På sätt och vis är det mycket sympatiskt att berättelserna får tala för sig själva, men jag hade absolut gärna sett ett efterord som berättar åtminstone några ord om antologins tillkomsthistoria och om hur redaktören har hittat de äldre berättelserna. Jag blir verkligen nyfiken på dem. Var kommer de ifrån, var publicerades de, var författaren känd på sin tid?

Det här är saker jag tänker på hela tiden när jag läser dessa böcker, men nu har jag i alla fall nämnt de funderingarna så att jag kan gå vidare och fokusera på innehållet.

Jo, en sak till: jag är inte heller helt säker på att jag gillar typsnittsvalet, men det kan vara en vane- eller smaksak. Jag kan inget om sådant, men har noterat att sans serif-typsnitten verkar vinna mark överlag — de är bra på skärm, och numera när Word har ett sådant som förval för löpande text antar jag att många är vana att se sidvis med bokstäver utan fötter. Själv är jag inte övertygad. Men så fort jag börjar komma in i berättelsen tänker jag ändå inte på hur bokstäverna ser ut.

Inom kort (dock knappast före ConFuse) kommer jag alltså att börja dissekera ett urval av novellerna i Maskinblod.