Jag borde läsa Greg Egan. Jo, verkligen. Han är exempel 1A på hård sf, science fiction som utgår från verklig vetenskap och extrapolerar från den, och där de vetenskapliga och tekniska spekulationerna är vad som driver handlingen. Med tanke på mina intressen känns det lite konstigt att jag inte läst in mig på honom. Greg Egan har rykte om sig att vara hårdast av de hårda.

Nu plockade jag upp ”The Planck Dive”, en berättelse som jag slumpmässigt råkade hitta i sommarstugan där våra novellmagasin bor. Den är alltså inte utvald på några uttänkta kriterier. Det slog mig bara att detta är en utmärkt studie i varför hård sf ofta inte är särskilt nybörjarvänlig.

”The Planck Dive” kräver en viss typ av läsare, helt klart. (Liten not här: sedan jag började skriva detta har jag läst en till berättelse av Greg Egan, och den var helt annorlunda. Så det är inte så att han alltid skriver så här.)

Bara en sådan sak som att Greg Egan inleder denna berättelse med två meningar som skissar upp ett scenario och presenterar en person, för att sedan följa upp det med mer än en sida om feynmandiagram och virtuella partiklar innan något som liknar en handling kommer igång. Den person som planerar att genomföra ”planckdykningen” får vi knappast någon uppfattning om alls. Hon heter Gisela och presenterar sig inför sina gäster med en stiliserad ikon vars yta fungerar både som som hud och kläder och kan ge henne taktila intryck, och där slutar beskrivningen.

Anslaget tycks säga att detta helt enkelt inte handlar om personerna och deras relationer och reaktioner så mycket som det handlar om rå och ofiltrerad fascination inför fenomenen. Och Greg Egan tänker inte kasta bort dyrbart utrymme på att upprepa sådant som diskuterats i sf hundra gånger tidigare, utan går direkt till de centrala ideerna för just denna berättelse.

Scenen är en bosättning eller forskningsstation nära ett svart hål. De personer vi möter är i högsta grad post-mänskliga och de kan välja att uppleva världen genom diverse gränssnitt. Presentationen av hur de två gästerna anländer (de strålas över som komprimerade informationspaket som rekonstrueras på plats) måste vara högst förbryllande för den som inte läst något liknande tidigare.

”Hon sträckte ut sin hand, och besökaren steg fram och skakade den — även om det var möjligt att hon uppfattade och utförde någon helt annan handling, översatt genom gest-interlingua.” (Min översättning.)

När Gisela och gästen Cordelia ska ut och beskåda det svarta hålet beskriver Egan i svepande drag ljuskoner och världslinjer – för att vana läsare av hård sf har tänkt på sådant förr och är väl bekanta med ingredienserna, förmodligen både från tidigare sf och från populärvetenskapliga framställningar av relativitetsteorin. Gisela frågar Cordelia om hon känner till ”the starbow effect”, och Cordelia, vars roll i berättelsen är att vara läsarens ställföreträdare, svarar helt kort ja.

Jag föreställer mig för övrigt att det finns två typer av ideala Greg Egan-läsare. Den ena typen nöjer sig inte med populärvetenskap på nivån av Illustrerad vetenskap, utan också har New Scientist och Scientific American på nattygsbordet, samt en eller annan bok av John Rees, Simon Singh och så vidare. Den andra typen accepterar de där vetenskapliga utsvävningarna som poetiskt technobabble, och bryr sig inte så mycket om att förstå detaljerna. Även den första kategorin av läsare bör nog kunna läsa på det här andra sättet, för att riktigt begripa sig på hård sf. Det är kanske inte att förstå allt som är grejen, utan att ryckas med i en känsla av att det faktiskt, egentligen, går att förstå.

Den sorts läsare som nog som inte kan klara av Greg Egan är den som vill att varje stycke ska vara klart och genomskinligt.

”She instructed the scape to switch to Belinsky-Khalatnikov-Lifshitz geometry, then restarted time.”

Det här går aldrig att komma undan med i populärvetenskap. En av de saker jag själv har fått kämpa allra mest med är min tendens att vilja plantera begrepp som får flyta omkring ett tag i min framställning innan jag förklarar dem. När jag läser ”The Planck Dive” börjar jag misstänka att detta är en ovana jag lagt mig till med genom att läsa för mycket science fiction och för lite av duktiga vetenskapsskribenter. Det är två väldigt olika typer av text, och det gäller att förstå hur de fungerar för att kunna använda rätt grepp på rätt plats.

Riktigt hård sf är en väldigt högt utvecklad och avancerad litteraturform, som följer sina egna konventioner och kräver en viss attityd hos läsaren. Det går inte att benämna denna ”populärlitteratur”, oavsett hur dåligt papper tidskriften trycks på, för den har inget brett genomslag och kommer nog aldrig att få det heller.

***

Här skulle jag kunna avsluta den här texten, för detta avrundar mina observationer om hård sf. Men det finns minst en sak till jag gärna vill peka på i den här novellen.

Det är lätt att tro att ”The Planck Dive” bara handlar om svarta hål, men en intressant sak med just den här novellen är att den passar på att göra en metapoäng om just det här med klassisk litteratur kontra hårda skildringar av fysiken. Jag är inte säker på att det är någon rimlig poäng, men ändå.

En av besökarna till det svarta hålet är nämligen en poet från gamla jorden, Prospero, som omhuldar ”flesher culture”, kroppslighet och historia. Han beskrivs som en relikt, som sitter fast i ett förflutet som han inte ens riktigt förstår. När han ska tolka dykningen in i det svarta hålet är han helt ointresserad av vad de inblandade själva säger om vad de gör, utan han vill skriva om det hela efter eget huvud, i en episk dikt med diverse krystad symbolik. Alla de övriga betraktar honom som en underlig anomali, en värdsfrånvänd tok som medvetet missförstår hela företaget.

”Baudelaire can screw himself. I’m here for the physics”, som Cordelia säger.

(Om jag hade min Shakespeare i färskare minne skulle jag säkert kunna se ifall Egan försöker göra något smart med de här personernas namn och roller, men min traditionella bildning är inte så gedigen. I ärlighetens namn minns jag inte just något om Baudelaire heller. Vilket säkert visar något det också.)

Cordelia hör uppenbart inte hemma i Prosperos tillvaro, hon vill slå sig fri och uppleva verkligheten, och hon gör det genom att sända en kopia av sig själv med på färden in i det svarta hålet. Kopian kan förstås aldrig komma ut igen, men är i vilket fall som helst en fullständig person som får uppleva genombrottet — lärdomarna när de utforskar fysiken på Planckskalan.

Det här läser jag som ett avvisande av traditionell litteratur, och ett försvar för ”riktig”, hård, science fiction. Greg Egan berättar varför han skriver det han gör, och försöker visa varför. När han ändå är igång får sig litteraturetablisemanget en känga i form av karikatyren Prospero.

Slutet är ganska intressant. Det bryter med en kliche inom subgenren, detta att huvudpersonerna så ofta lyckas nå den oändligt kraftfulla tekniken som gör människan lik en Gud. Tidigare i berättelsen diskuterar Gisela Tiplersk återuppståndelse — att kunna simulera de döda perfekt, så att det vore detsamma som att de skulle komma till liv igen — men avfärdar den möjligheten. Så även den Tiplerska doktrinen att omvandla all materia i universum till beräkningsmaskiner och kunna genomföra oändliga beräkningar. Inte heller uppenbarar sig någon oväntad möjlighet att manipulera rumtiden och ta sig ut ur det svarta hålet innan expeditionens medlemmar går under. De accepterar slutet, för de har fått det de ville ha. Meningen med hela företaget var ögonblicket av insikt, att människor fick uppleva fysikens extremaste ytterligheter.

Budskapet tycks vara: sense of wonder är nog, det är all transcendens vi behöver.

***

Här skulle jag också kunna sluta, men det finns ytterligare en sak jag skulle vilja peka ut i Greg Egans text. En av mina egna käpphästar, nämligen de ogranskade antagandena om att vara människa.

Varför tycks vissa artefakter av den fysiska tillvaron konserveras (handslag, minspel) medan andra avfärdas (sex, kroppens integritet)? Varför väljer postmänniskorna att uppträda i manliga och kvinnliga former? Varför måste kroppsligheten representera det bakåtsträvande, förtryckande och begränsande — vad säger det om synen på mänsklighet överlag? Varför är anknytning till historien bara något som binder människor, och inte ännu en källa till förundran och insikter? Och varför måste andra former av kultur avfärdas, för att fysiken ska upphöjas till det högsta goda?

Kim Stanley Robinson och Karl Schroeder skriver hård sf som fungerar för en läsare som mig. De hanterar människor som fysiska och biologiska varelser även när de utvecklas vidare bortom de former vi har nu. Nu har jag läst för lite av Greg Egan för att avfärda hans författarskap, men den här novellen kan stå som exempel på en syn på människan som jag inte kan köpa.