Skylt till Hack Green Secret Nuclear Bunker

Ordet ”atombunker” ser konstigare och mer obegripligt ut ju mer jag stirrar på det — alla bunkrar är förstås gjorda av atomer. Skillnaden är då att somliga byggdes för att människor skulle överleva efter ett kärnvapenkrig och jag tror att de flesta begriper att det är en sådan jag syftar på. (”Kärnbunker” låter inte som ett riktigt ord det heller, men ”atombunker” har jag åtminstone hört förr.)

För någon vecka sedan var jag i Manchester på konferens (jag skrev om den på min andra blogg: Att se till att inte vem som helst sätter igång med att klyva atomkärnor), och i samband med det ordnades en utflykt till Hack Green Nuclear Bunker. Vem kan tacka nej till ett besök i en bunker? Särskilt en som var tänkt att fungera som ett centrum för att återstarta centralbyråkratin (regeringen alltså) och civilförsvaret i händelse av att hela samhället slagits i spillror.

Det var faktiskt en väldigt säregen plats, och en märklig upplevelse. Inte minst berodde det på hur hela stället ramades in med information i ett tonläge som jag inte riktigt förstår mig på. Anstrykningen av humor har kanske funktionen att ta udden av det läskiga, men för mig blir effekten mest att det känns som om det här handlar om påhittade historier och rekvisita man sett på film.

skylt-i-bunkermatsalen

Exempel: foldern som beskriver museet (som det ju är nuförtiden) innehåller fantastiska, märkliga formuleringar. ”The only thing missing from the experience is the radiation sickness and a slow lingering death!” Eller framsidan. ”Now declassified. Experience the cold war and see ‘awesome weapons of mass destruction’”.

Jo, för ett ganska stort utrymme av utställningen upptas av helt riktiga kärnvapen. Fast med själva laddningen borttagen då.

Guiden som visade runt var glad och frejdig, även om han till största delen avhöll sig från att skämta. Han vallade proffsigt omkring den stora gruppen, från mässen med orange plaststolar, genom de olika rum som fyllts med utställningsmontrar, förbi luftsluss en och dekontaminationsutrymmet och ner i kommunikationsrummen två våningar under jord. Tre månader skulle folk kunna klara sig här, beräknades det när stället byggdes i sin nuvarande form på 80-talet. De vitmålade betongväggarna kändes väldigt nära i de smala gångarna och de små rummen, jag hade svårt att tänka mig hur de skulle kännas efter några veckor. Starka och trygga eller tryckande och klaustrofobiframkallande? Och så att andas filtrerad luft, i en atmosfär med lätt övertryck för att radioaktivt damm inte skulle kunna tränga sig in. Jag misstänkte att bunkern inte är särskilt lufttät längre, för i rummet brevid mässen droppade vatten från en spricka i taket ner på heltäckningsmattan brevid de uniformerade skyltdockorna, och det luktade kraftigt nysningsframkallande av mögel.

Platsen anlades redan före andra världskriget, berättade guiden. Först var där en falsk järnvägsknut, som skulle locka tyska bombplan bort från de riktiga, och strategiskt viktiga, järnvägsstationerna i närheten. Tyvärr fungerade den idén inte alls, eftersom tyskarna föga förvånande hade kartor och visste hur de skulle användas, och här låg alltså en stor kuliss i trä helt i onödan. Under kriget förlades här istället en radarstation, och personalen eldade upp träanläggningarna för att hålla sig varma.

Det var heller inte första gången här satsades stort på något som aldrig kom till nytta. Under 50-talet byggdes här en enorm radaranläggning för att kunna bevaka luftrummet för att upptäcka om något hotfullt närmade sig från Sovjetunionen. Samtidigt hade förstås supermakterna utvecklat interkontinentala missiler, och då var inte den här anläggningen funktionell längre. Den stängdes ner 80 dagar efter att den togs i bruk (om jag uppfattade guiden rätt). Vilken märklig historia.

En del av den kapaciteten kom trots allt till nytta, men inte för att vakta på Sovjet utan för att se till att flygvapnets övningar inte kolliderade med det framväxande trafikflyget. Det var tydligen nära några gånger, men det hölls väldigt hemligt.

Under 1979-1983 byggdes den nuvarande bunkern, som en del i Regional Government Headquarters Network som skulle fungera som centrum för att återskapa eller upprätthålla centralregeringens byråkrati och förhindra totalt sammanbrott ifall landet skulle slås ut av en kärnvapenattack. 1992 stängdes det ned

Det här var civilförsvarets kontrollrum för återuppbyggnaden, om jag förstått saken rätt. Kolla imponanspanelerna!

civilförsvarets kontrollrum

Men en sån här bunker kan användas inte bara mot yttre hot, utan för att styra upp saker internt. Den gången det var nära att bunkern togs i bruk var 1985, i slutskedet av den stora gruvarbetarstrejken, och det är nog så läskigt bara det. Regeringen hade beslutat att de skulle sätta in militären och utfärda undantagstillstånd, och någon officiell representant hade redan stationerats i bunkern. Då mattades oroligheterna av, och det hela avblåstes.

Det här besöket var som sagt en rätt speciell upplevelse. På väggarna hängde civilförsvarsaffischer och inramade tidningsurklipp om Hiroshima, och i entrén fanns en ganska udda souvenirshop med föremål från kalla kriget. Här kunde vi bland annat köpa sovjetiska partiböcker från 80-talet, äkta med fotografi och allt. Eller sovjetiska vykort. Vår guide förklarade stolt hur den här bunkern numera används till filminspelningar.

Jag lämnade bunkern både road och oroad, med mögeldoften envist hängande kvar i näsan. På något vis kändes det kalla kriget mer avlägset än någonsin, samtidigt som minnena av hur jag som barn låg vaken på natten och var rädd för Bomben hade krupit ut ur de inre gömslena och lurade strax under huden.

Tillägg: Notera att faktakollen bakom detta inlägg inte var särskilt rigorös. Jag har skrivit om min upplevelse, och om vad guiden sade. Vill du ha de historiska detaljerna rätt gör du bäst i att hitta oberoende källor.

Annonser