Igår firade bloggen En helt vanlig ovanlig dag tio år och 500 inlägg. Jag jämförde, och kunde konstatera att den här bloggen faktiskt har fler än 500 inlägg (detta är händelsevis nummer 550!), men den har inte funnits lika länge. Däremot har jag för flera månader sedan missat chansen att fira tio år i bloggosfären.

Min första blogg hette läst och tänkt i Annien och låg på en server som Upsalafandom delade på. Det allra första inlägget lades upp den 27 januari 2005. ”Funderingar om fandom, böcker, fysik och annat lustigt och märkligt” skulle det vara, tänkte jag mig, och det var väl ungefär så det blev också.

2005 var året då jag ordnade ett sf-läger för unga, och var på min första Worldcon. Charles Stross och Erik Granström var hedersgäster på ConCeive, som var det årets Swecon. Jag läste Nova Science Fiction och Kapten Stofil, recenserade tidskrifter för Minotauren och sysslade i högsta grad med att ge ut pappersfanzines. På nätet var det bland annat The Alien Online och Fantastic Metropolis som var favorittillhåll. I mars 2005 hade jag upptäckt steampunk, och skrev om det och boken The Ligth Ages av Ian R. MacLeod. (Jag föreställde mig nog inte då att jag skulle arrangera en Steampunkfestival så småningom!)

När jag ser tillbaka på saker jag skrivit för länge sedan händer det att jag blir lite förundrad över att jag verkar tänka samma tankar gång på gång. Det är kanske inte så underligt att jag har en sorts intern kontinuitet, men ibland är det trist att jag inte har kommit längre. Och andra gånger återupptäcker jag sådant jag glömt, och börjat undra igen. När jag häromveckan skrev om bristen på mogna relationer i böcker och på film hade jag helt glömt att jag för tio år sedan skrev följande:

En helt annan sak som jag tyckte var intressant med Gråskägg var att huvudpersonen är lyckligt gift, och att frun är med på äventyren. Det är ganska ovanligt, särskilt i böcker från den tiden. Visserligen är Martha oftast hemma på dagarna och lägger pussel medan Gråskägg är ute och uträttar stora saker, men hon hänger med genom alla flyttar och på den vådliga flodfärden. De har stöd av varandra och funkar bra ihop. Jag har ofta tyckt att det där med ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar” är lite otillfredsställande. Saker slutar inte hända bara för att man är gift, och dessutom är det väl bra att ha någon att dela äventyren och upplevelserna med.

Om romanen Gråskägg av Brian Aldiss, alltså (Greybeard).

Hur som helst, eftersom det faktiskt finns en handfull inlägg från 2005 som fortfarande är lite intressanta tänker jag att jag kan köra dem i repris. De kommer alltså att komma upp här framöver.

Annonser