KristallstadenEn av de saker som fick mig att fastna för just science fiction var Heinleins ungdomsböcker. Ja, jag vet. Men ändå, så var det. Och det som åtminstone i efterhand framstår som den stora aha-upplevelsen var egentligen en tvåstegsraket. Först fascinerades jag av att det kunde finnas äventyr i framtiden för den som var smart och påläst och förstod att använda huvudet (en poäng som jag var synnerligen väl disponerad att ta till mig), sedan förstod jag att det jag läste var något som hette science fiction och det gick att leta reda på mer. Det var inte så mycket av det jag hittade som verkligen var samma typ av historia — om smarta ungdomar som får uppleva fantastiska saker — men det jag hittade istället fick det ofta att svindla fullständändigt. Så blev jag fast. (Jag läste allt, inte bara det som var begripligt eller anpassat för min åldersgrupp. När jag väl identifierat mig som sf-läsare slukade jag allt som var det minsta futuristiskt under några år.)

Nu har jag läst Maths Claessons böcker om pojken Linux — Uttagningen och Kristallstaden. Den första boken utspelar sig i ett framtida Stockholm, och den andra på en rymdstation av O’Neill-typ. Linux drömmer om rymden, om att bli rymdpilot, och han lär sig allt om solsystemet. Ja, och i bok två kommer han i alla fall en bit på vägen i sin utbildning. Det är kanske orättvist att jämföra med Heinlein, men jag kan inte riktigt låta bli.

Det känns som om det finns en ambition att bli en inkörsport till science fiction, och jag tror mig minnas att Maths Claesson själv har sagt något sådant också. Fast identifikationselementet här är ett annat, kanske mindre elitistiskt än hos Heinlein: Linux är inte supersmart, men han har starka drömmar och ambitioner. Det är förmodligen bra, det blir ju ett bredare tilltal. Men i jämförelsen med Heinlein får jag lov att säga att Linux-böckerna hittills (jag har en känsla av att Kristallstaden inte är den sista) är väldigt lågmälda. Äventyrsfaktorn är inga kidnappningar av främmande varelser eller storslagna resor genom galaxen, utan Linux kamp för att klara av matten i skolan och gå igenom proven i uttagningen till rymdambassadör. Dessutom lite vardagsproblem med föräldrar och kompisar.

(MILDARE SPOILERS I RESTEN AV TEXTEN, MEST VAD GÄLLER BÖCKERNAS TEMA OCH STRUKTUR.)

Just skolan är något jag verkligen inte tycker riktigt om i dessa böcker. Det är en så stor del av berättelsen, men undervisningen och innehållet i den känns inte så visionär. Hjälpmedlen är förstås uppkopplade glasögon och hopvikbara smarta skärmar snarare än räknestickor och logaritmtabeller, men skolan är fortfarande lärare vid kateder och matematiken enkla ekvationer och exponentialfunktioner (ingen differentialkalkyl här, som Heinlein alltid tjatade om!) och inte ens tillämpade på något spännande. Jag är inte imponerad.

Andra boken, Kristallstaden, känns rätt mycket som en andra bok. Den saknar det tydliga målet som finns i den första, och den känns väldigt mycket som en skolskildring. Det är en ganska vardaglig berättelse om hur det är att bo på en rymdstation och gå på internatskola. Det senare känner vi igen. Det blir mycket miljöskildring, och ganska mycket fokus på hur Linux klarar problemen med en elak lärare och med klasskompisar som inte drar jämt.

Tempot är väldigt lugnt, och det är något med rytmen som känns udda — spänningsmoment och dramatiska vändningar kommer inte riktigt på det vis jag är van vid. Eller också är de mycket genomtänkt utplacerade men känns inte så tunga, inte så viktiga? Jag har inte någon riktigt djup analys här, men detta känns som en halv bok. Det som framför allt ger mig den känslan är att det finns ett par planteringar som sedan aldrig blir något. Linux utforskar en sidokorridor och upptäcker vad som finns där — det borde han få nytta av på något vis. Och det där med den läskiga da Silva från första boken, vad är det hon har för sig egentligen? Finns det något med rymdskolan som egentligen är lite mysko? Det får vi inte heller veta.

Kristallstaden är lite som första Harry Potter-boken fast utan Voldemort. De där små vardagsbekymren finns där, och stora världshändelser anas i bakgrunden, men inget som Linux har för sig känns det minsta omvälvande eller speciellt. Han lär sig kämpar vidare med matten, och en ny sport som är ungefär som värjfäktning i tyngdlöshet (det är hans quidditch), men det enda som står på spel är hans betyg och kanske hans status bland kompisarna. Visserligen är Linux lite rädd att bli underkänd och hemskickad, men det känns aldrig särskilt överhängande för läsaren.

Internatskoleberättelser är ju alltid tacksamma, men borde inte ett rymdskoleäventyr bli lite mer? Den här boken borde ha varit dubbelt så lång och innehållit mindre om mattelektioner och mer äventyr. Det är det som får mig att tänka att det nog måste bli en bok till.

Det känns som det finns potential här, men jag känner mig en aning otillfredsställd. Och så tycker jag synd om de stackars barnen i framtiden som inte får ha roligt med matte och lära sig problemlösning och att tänka i flera led istället för att plågas med typtal om bakterietillväxt.

Annonser