Det som följer här är några personliga och rätt spontana funderingar, så jag hoppas att jag inte ser ut att klanka ner på någon annans syn på eller upplevelse av kärlek och relationer. Det handlar i alla fall lite om hur vissa sorters kärlek syns mer än andra i olika former av berättelser.

En typ vi ser väldigt lite av i populärkulturen är ”personer som varit ihop jättelänge och som trivs med varandra och gör saker tillsammans”. Varför kan inte sådana huvudpersoner också vara med om intressanta saker?

Jag är nog i grunden ganska romantiskt lagd, även om jag döljer det väl, men jag är ganska ointresserad av berättelser där kärleken är huvudpoängen. Vanligast är väl skildringar av folk som söker efter den rätta och sen ska livet bli fantastiskt — men där vi aldrig får veta vad som hände sen. (Av de här sagosluten får jag bara en olustkänsla i maggropen som säger mig att relationen aldrig kan leva upp till de glittrande förväntningarna.) Det finns en annan typ av berättelser som är rätt vanlig, nämligen den om folk som ledsnat på sitt stagnerande förhållande och bryter sig lös eller hittar en ny (eller eventuellt trasslar till det med vänsterprassel). Jag förstår att folk ropar efter skildringar av polyamori, det är i alla fall något annat än det vanliga. Det jag själv skulle vilja se mer av är huvudpersoner som faktiskt hänger ihop och är vana vid varandra, och agerar som par. Den där mogna kärleken, den som innehåller all ömsesidig uppskattning och ömhet men som inte behöver vara förälskelsesvindel mer än nån gång emellanåt. Detta känns väldigt ovanligt både i böcker och på film, jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda exempel. (Ge mig gärna några tips. Helst där relationen inte är i fokus för handlingen, utan bara finns där.)

Jag vet inte riktigt när man blir medelålders. Det är väl typ mellan ung och äldre. Jag slutade känna mig som ungdom för rätt länge sen, men sen har aldrig ungdom varit något personligt ideal för mig heller. Jag vill ju bli vis, eller åt minstone livserfaren. Samla på mig kunskaper och färdigheter. Men allra helt vill jag göra det i sällskap med någon, för det är vad jag upplever i gemenskap som betyder mest — det är min teori om kärlek i medelåldern, och då är det med bakgrund av att ha varit gift i alla fall i tretton år. Kärlek är det dagliga småpratet, länkar och bilder som skickas, det där gemensamma klurandet och samtalen som kan tas upp igen och fortsätta över lång tid. Att känna varandras dåliga sidor men inte haka upp sig på dem eftersom de goda sidorna spelar större roll. Att planera tillsammans, att minnas tillsammans. Att se något och tänka ”det måste jag berätta för honom, det där är något han skulle gilla”. Att vara bästa vänner. Att emellanåt plötsligt känna sig kära i varandra igen, men att inte behöva luta sig mot stormande känslor hela tiden eftersom där finns så mycket annat.

För övrigt är ett av de bästa äktenskapsråd jag hört det där om att vara föreberedd på att någon i paret blir förälskad i någon annan. För det händer. Den som har tänkt sig att leva monogamt (det är väl det som är tanken när två personer gifter sig) måste vara redo för detta, och inte tro att det nödvändigtvis betyder att något är fel. Kärlek är något man gör, inte bara en känsla. Förälskelser händer. Är den relation du byggt upp genom år eller decennier värd mer eller mindre än att springa efter den här känslan? Det där kan vara olika, beroende på hur varje förhållande ser ut. Men jag blir förbryllad över hur ofta folk verkar bli förvånade när den där situationen uppkommer.

Den här blandade röran av funderingar triggades förstås den här krönikan — och folks kommentarer till den. Och bara så att jag har det sagt: jag skulle inte vänta om min man ville lämna mig ett tag på prov. Det finns i min värld inte ”paus” i en relation, det finns ”på” eller ”av”. Och att bli min mans mamma har jag för övrigt värjt mig emot varje gång någon verkar tycka att jag borde. Skulle jag komma ihåg hans släktingars födelsedagar, eller köpa kläder åt honom, eller styra hans sociala liv? Aldrig. Vi är två vuxna människor som står vid varandras sida. Inte är det perfekt varje dag, men min sammantagna uppfattning hittills är att det faktiskt är en väldigt Bra Sak.

Annonser