diamondageDen som förstår vad som händer och vet vad som kan göras är den som har möjligheter till inflytande. Information är makt. Men samtidigt talas det om ”filterbubblor” och att alla väljer sina olika informationskanaler så smalt att vi tappar överblicken.

”Kunskapsklyftan riskerar bli en av de stora klassfrågorna” säger två debattartikelsförfattare i DN.

Andreas Ekström kommenterar fragmentiseringen på sin blogg. En intressant formulering: ”Man kan hävda att en medveten kulturkonsumtion i stället kan jämföras med ett slags intellektuell friskvård, närmast besläktad med fysisk träning.”

Den här diskussionen kommer upp till ytan då och då, och har puttrat ganska länge. Varje gång kommer jag att tänka på hur mediekonsumtionen beskrivs i The Diamond Age av Neal Stephenson, som kom ut för tjugo år sen i år. Där beskrivs ett samhälle där alla har vad de behöver, men som verkligen inte är jämlikt. Det intressanta är att eftersom det finns ett överflöd (understött av närmast magisk nanoteknologi) är det som spelar roll inte vad som går att göra, rent tekniskt, utan de kulturella ramarna kring vad som borde göras. En av de mest inflytelserika grupperingarna har skapat sig en neoviktoriansk kultur:

One of the insights of the Victorian Revival was that it was not necessarily a good thing for everyone to read a different newspaper in the morning; so the higher one rose in the society, the more similar one’s Times became to one’s peers’.

Tja, det säger allt, väl.