Nu läste jag ut Deep Secret av Diana Wynne Jones, som jag nämnde häromdagen.

Beskrivningen av själva science fiction-kongressen som den här boken delvis utspelar sig på är mestadels menad att vara rolig, tror jag. Problemet är mest att jag inte tycker att det är så roligt. Humorn går mest ut på att saker går fel — hedersgästerna börjar skrika åt varandra i en panel, receptionisten på hotellet är jättelångsam, en sårad kentaur snubblar in och det gäller att låtsas att det är en dräkt till dagens dräkttävling. Annars handlar det om att fansen ser konstiga ut eller gör konstiga saker. Det ligger förstås ganska nära sanningen, men det räckte inte för att jag skulle tycka att det var något kul. (Det enda som jag log lite åt var att fansen accepterar ganska konstiga beteenden utan att höja på ögonbrynen.) Upplösningen också, med invasion från andra världar, var något som fick mig som gammal kongressarrangör att känna mig en aning stressad.

Sen är det det där jobbiga med att stackars Maree, en av huvudpersonerna, råkar ut för minst två jättedryga personer. En gopher (funktionär) som envisas med att bära hennes grejer och bjuda in henne till sitt eget rum, på ett sätt som gick en aning längre än jag faktiskt tyckte var acceptabelt. Sen blev hon påhoppad vid baren av en kvinna som klagade över Marees dåliga aura och ville massera henne, och som inte gav sig förrän någon erfaren person lockade bort henne.

Detta är obekvämt nära sanningen faktiskt, och det är precis sådana händelser som har fått särskilt amerikansk fandom att diskutera det där med behover av ordningsregler, och att arrangörerna tar lite ansvar för att alla medlemmar ska känna sig trygga och välkomna. Här i Sverige har dåligt beteende inte uppfattats som något stort problem, vilket mycket beror på att fans på små kongresser tenderar att känna varandra nästan allihop, men i takt med att vi uppmuntrar nykomlingar att dyka upp blir det mer och mer relevant att vara redo för om något dumt skulle hända.

Så här ser ordningsreglerna ut på ConFuse, årets Swecon. Ganska kortfattat. Men jag tror att det viktiga är att de finns på plats, så att det går att peka på något om en obehaglig situation skulle uppstå.

Det allra krångligaste är de där personerna som inte förstår att de kan uppfattas som otrevliga — som inte har sinne för folk. Det kanske är bra att genom ordningsreglerna ha ett incitament att ta en sådan människa åt sidan och förklara lite vänligt vad det är som går snett och att det inte går för sig.

Men sf-fans i allmänhet brukar vara roliga och intressanta personer som det är värt att träffa. Och det framgick faktiskt också, lite, i Deep Secret. Alla som var på sin första kongress i den här berättelsen verkade få känslan av att där fanns folk som de verkligen ville umgås med och lära känna.