Det här med att skriva om religion en gång i veckan känns en aning besvärligt ibland. Jag undrar vad folk ska tänka om mig, helt okända människor som bara råkar ramla in här, till exempel för att de gillar science fiction. Jag vill lägga in en massa små förklaringar, om att jag inte alls är skum eller dum. Men strunt i det, det är ju faktiskt min blogg, och om nån skulle råka störa sig på detta får det väl vara deras problem? Och snart är fastan över, och jag kommer inte alls att skriva om mycket sådant förrän nästa år igen.

Jag leder söndagsskola, varannan eller var tredje vecka. Vi är några föräldrar som drog igång det tillsammans, och turas om att ta hand om barnsamlingarna under högmässan i kyrkan här. Syftet är att göra det lite enklare för föräldrar att kunna gå i kyrkan, och kunna ta med sig sina barn. Barnen får helt enkelt gå undan och ha en egen samling med läsning och pyssel, sång och kanske någon lek, under den prat-tyngsta delen av gudstjänsten. De minsta barnen kan leka och springa runt, om de behöver, de större får prata och umgås. Det kan vara svårt att sitta stilla i en hel timme, men på det här sättet kan barnen enklare få vara med. Under nattvardsbönen går vi in i kyrkan igen, och barnen får gå fram tillsammans med sina familjer. Vi har tagit intryck och inspiration bland annat från anglikanska kyrkor (personligen tog jag med mig idéer hem från Kanada).

Det finns människor som menar att religion borde vara barnförbjudet. Richard Dawkins har till exempel uttalat sig om faran av att skrämma barn med tal om helvetet, för att det kan vara hemskt traumatiskt för dem. Jag känner mig beredd att hålla med honom där (helvetet är över huvud taget ett problematiskt begrepp), men det verkar vara många som har tagit till sig detta som ett av sina argument för att religion över huvud taget är något som ska hållas borta från barn. Även bland dem som har en relativt neutral inställning är det en rätt vanlig åsikt att barn helst inte ska exponeras för religion, utan få ”välja själva när de blir stora nog”.

Från kristet håll går det såklart att svara med fromma floskler¹ eller bibelcitat om att ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte”, men jag tycker att det är mer relevant att påpeka att detta är en ganska orimlig idé som bygger på att en viss typ av kultur ses som norm och alla andra är undantag.

(Liten parentes om skolan här: den ska vara icke-konfessionell och bara lära ut religion som en allmän orientering. Barn av alla bakgrunder ska kunna vara med på julavslutningen utan att känna sig exkluderade för att de känner att de inte kan sjunga med i sångerna, och så vidare.)

Hur som helst:

Idén att det går att isolera barn från religion är en illusion som är lätt att odla i en sekulariserad miljö men som framstår som absurd när religionen är en del av en kultur — berättelser, musik, sedvänjor och traditioner, mat, språk (idiom, metaforer, uttryck). Ingen kan välja i efterhand att få växa upp i en kultur eller i en annan. Det är som skillnaden mellan att bo i ett land som barn och att flytta dit som vuxen och lära sig sederna då. Den som fördömer föräldrar som uppfostrar sina barn inom en religion gör det från ett väldigt snävt perspektiv.

Att hålla barn helt utanför alla religioner kräver ju en grundligt sekulariserad uppväxtmiljö, så det fungerar bara för familjer där föräldrarna inte har några religionsanknutna vanor eller traditioner (eller åtminstone bara sekulariserade versioner av dem). Det blir ju orimligt att köra ut barnen ur rummet eller hålla dem avskilt från de vuxna om föräldrarna till exempel ber eller går till någon kyrka eller moské eller något tempel ibland, eller fastar, eller omger sig med olika symboler, eller på något sätt utövar sin religion. Att låta barn växa upp ”religionsfritt” skulle i princip kräva att föräldrarna själva under barnens uppväxt håller sig borta från många av sina egna kulturella uttryck.

Det är också väldigt svårt att göra ett informerat val om något man inte känner till. Det är till exempel inte som att några veckor eller månader av konfirmationsläsning eller motsvarande skulle kunna ersätta den djupare bekantskap som kommer med en hel barndom av sånger, texter, ritualer och samtal. (Den som läst min blogg tidigare känner kanske till min syn på religion som något man gör, det går heller inte riktigt att förstå sig på genom att få det berättat för sig.)

Självklart varken vill eller kan jag påtvinga mina barn någon livshållning, men jag kan låta dem vara delaktiga i mina egna sammanhang. Jag tror att det ger dem en bättre grund för att bli trygga och självständiga — och ja, välja själva, i den mån nu någon alls gör det — än att lämna det upp till dem att uppfinna hjulet på egen hand.

Frågan om det är bra eller dåligt att döpa barn tycker jag är relevant och värd att diskutera, men i övrigt är det oftast rätt enkelt. De som vill att barn ska vara utan religion är mestadels föräldrar som själva inte har någon, och således låter sina barn växa upp precis så som de själva lever. De som vill att barn ska få vara med i religionen är föräldrar som själva är utövande, och barnen växer alltså upp inom deras kultur.

De mer komplicerade fallen är när till exempel föräldrarna har olika religionstillhörighet, eller är ambivalenta. I de fallen tycker jag nog personligen att det bästa är att ge barnen så mycket som möjligt av alla tillgängliga traditioner — det blir både en rikedom för dem, och en bättre grund för att välja sin egen väg.

Jag hoppas att det framgår att jag inte här talar om de verkliga fall av barnmisshandel eller olika former av elakhet mot barn som också förekommer i religiösa miljöer — de ska naturligtvis fördömas och den lokala kultur som tillåter sådant motarbetas.

Det jag diskuterar här handlar om att låta barn få vara med om vanlig religionsutövning, och att prata med barn om vad den betyder. Över huvud taget är detta en del av att ta barnen på allvar, som jag ser det. De behöver inte hänvisas till någon helt separat barnvärld, de kan vara en del av samma värld som vi vuxna lever i.


¹Jag har låg tolerans för floskler, och de klyschor som används för att positionera sig socialt kan vara ganska tröttsamma att navigera runt för att komma fram till något intressant.