Först ett litet förord, för nu blir det så här personligt igen. Läs snällt, och tolka det till det bästa. Jag försöker uttrycka saker jag har tänkt på i många år och inte riktigt vågat säga. Jag tänker att jag väl borde vara gammal nog för att inte bry mig så mycket om risken att bli föremål för någons agg, men jag vet av erfarenhet att det inte alltid faller väl ut när jag väl ger mig på att formulera sådant. Min åsikt och övertygelse är ändå att jag på min egen personliga blogg kan få skriva om vad jag faktiskt själv tycker och tänker. Det är saker jag behöver få skriva om för att förstå det bättre själv, och saker som det kan finnas andra som kan ha glädje av att få läsa om (det har funnits tider då jag själv varit hemskt tacksam över bloggar som Slacktivist, eller på tiden det begav sig Claw of the Conciliator och Real Live Preacher (när han var anonym och lite råare i tonen)). Den som ogillar detta behöver väl inte läsa – men om du ogillar det och ändå läser, försök att läsa och förstå vad jag menar innan du blir arg på mig. Om du är någon som trillat in på detta inlägg utan att känna till min blogg i övrigt kan du hitta de flesta av mina inlägg som har med religion att göra under kategorin ”söndag” — läs där innan du hoppar på mig och berättar för mig vad jag är och vad jag tycker.

Som student på grundutbildningen var jag aktiv skeptiker. Jag var med i Vetenskap och Folkbildning och for på medlemsmöten i Stockholm. Jag arrangerade också en föreläsning i Uppsala med en man som hade sysslat med att testa slagrutegängare. När jag var borta från stan ett år hade jag inte adressändrat ordentligt, och påminnelsen om medlemsavgift kom bort i posten. Efter det har jag aldrig blivit medlem igen, även om jag fortsätter att odla mina kontakter där och har högvis med vänner och bekanta som är aktiva i VoF.

När jag tänker på föreningen känns det nämligen trots allt inte roligt. En del av det har att göra med den allmänt självgoda stämningen som lätt uppstår i en samling människor som har en förening för att tala om för andra Hur Det Är. Jag är själv en entusiastisk besserwisser, men jag tycker inte om känslan av att vara sådan i grupp. Men det kanske inte skulle ha avskräckt mig helt. Rent personligt är den avgörande faktorn att jag inte orkar handskas med den aggressiva attityd mot religion som odlas här och där i de här kretsarna. Det är säkert bra på många sätt, men jag behöver faktiskt inte vara med där.

Bilden jag får i huvudet när jag tänker på Vetenskap och Folkbildning är från årsmötet 1995. På någon av de främsta raderna satt en man, mycket bredbent, och tog lika mycket plats som tre andra. Han ville gärna höras, och uttala sig om allting, men framför allt ville han ändra stadgarna så att föreningen skulle arbeta aktivt mot religion. Han ansåg att religion är likställt med vidskepelse och därmed bör vara en av de saker som skeptiker jobbar på att få folk bort ifrån. Av någon anledning har jag gjort den där mannen till min personliga symbol för de här attityderna.

Som någon uttryckte det i något annat sammanhang: den som säger sig tro på gud har avsagt sig rätten att bli tagen på allvar.

Jag vill inte förbjuda någon att tycka så. Det är inte synd om mig, och jag behöver inte daddas med. Det hör till saken att jag tillhör en majoritetsreligion, som historiskt har haft en maktposition, och som absolut ska få häcklas, kritiseras och drivas med i de fall det är relevant. Självklart kan jag inte begära någon särbehandling, eller att folk ska trippa på tå runt mig och inte säga vad de tycker. Men jag behöver heller inte välja att umgås med de människor som betraktar mig som en representant för allt som är dumt och dåligt.

Även den som liksom jag tillhör den privilegierade majoriteten (jag förnekar inte detta, och försöker verkligen att vara medveten om det) kan ju vara ensam i sitt vardagssammanhang. Jag kanske verkar framåt och käck för att jag är väldigt utåtriktad och har rätt mycket integritet, men det som inte märks är att jag alltsomoftast är lite väl bra på att känna mig konstig och fel. Det är svårt med människor. Just religion är extra svårt, eftersom det är så personligt och ofta handlar om det innersta och sårbaraste. Bland de människor jag beundrar och helst vill umgås med är det heller inte normalt att vara religiös, inte det minsta lilla.

Varför ska jag frivilligt utsätta mig för den sociala stressen att ständigt och jämt höra att att sådana som jag är dumma, primitiva, auktoritetstroende, bakåtsträvande, motståndare till allt roligt, felinformerade, antiintellektuella och allmänt befängda, kanske rentav onda. Som kristen får jag dessutom stå som representant för häxbränningar, korståg och tvångsdop, och skyldig till förstörelsen av hedniska högtider. Jag kan alla de där ramsorna, det är inte som att jag gömmer mig under någon sten. Men att ge mig in i det, och bara ha valet att antingen hålla tyst och veta att jag är oärlig och lömsk eller säga vem jag är och ställas till svars av människor som har en mycket starkare position i gruppen än jag själv — nej, det behöver jag ju faktiskt inte göra. Det är okej att inte vara just där detta tas upp hela tiden.

Skulle jag inte kunna argumentera för min position då? Jo, i teorin, men jag vet av erfarenhet att det är jättesvårt, särskilt när frågor formuleras som anklagelser. Jag är inget vidare välformulerad i realtid, och känner jag mig stressad eller arg har jag lätt att börja gråta — det hjälper sällan om jag vill verka smart och genomtänkt. Och sen är det ännu svårare att vara en i gänget igen.

Jag känner och känner till flera kristna aktiva skeptiker, till exempel Samuel Varg (ytlig bekant) och Per Johan Råsmark (rätt nära vän). Så det går uppenbarligen, det är inte alla som har samma problem som jag. Men för mig känns det ändå för jobbigt. Och tråkigt. Organiserad skepsis är inget för mig, jag kan vara privatskeptisk.

Advertisements