angpunkantologiDetta är tredje delen i mitt projekt att läsa och skriva en grundligare recension av en svensk novell varje vecka. Hittills går det helt enligt planen, och det bådar ju gott. Lite mindre positivt är att jag hittills inte har lyckats välja någon novell som jag faktiskt tyckt riktigt bra om. Det här är den tredje och sista novellen jag tänker granska närmare från antologin I varje ångetag. De valdes en aning slumpmässigt, mest utifrån en känsla av att jag mindes lite av dem från min förra läsning av den här boken. Från och med nästa vecka tänker jag göra lite stickprov i antologiserien Maskinblod, vi får väl se hur det faller ut.

”Bångstyrig” har väl inga direkta fel egentligen, men lyfter inte riktigt heller. Skildringen av hur två unga människor söker att göra sig fria från en instängd tillvaro genom att ty sig till varandra är lite mysig. Ett par andra saker i den är också intressanta, som beskrivningen av kläder som uttryck för frihet eller fångenskap, samt en insiktsfull kommentar om teknik i steampunkberättelser. Det tråkiga med novellen är att den är förutsägbar. Huvudpersonerna möter heller inga riktiga svårigheter.

SPOILERVARNING här, för nu går jag in på detaljerna.

Kort referat

Arthur är ute och promenerar för att få en stund för sig själv utan sin inflytelserike far och alla människor som fjäskar för honom — och därmed också för Arthur. Han vet att han förväntas uppvakta den lokala välbärgade pampens dotter. Han träffar Lovisa, som snubblar nerför en kulle där hon ställt upp sin väderkikare och diverse instrument. Hon har tänkt observera en provflygning med en zeppelinare i närheten, och är iförd alldeles för stora herrkläder som hon rotat fram för att slippa undan att stängas in i korsett och hindrande kjolar. Lovisa är ganska näsvis, och inte det minsta inställsam, vilket Arthur uppfattar som uppfriskande. Lovisa i sin tur tycker om att bli bemött som en person och inte som en handelsvara i en vacker förpackning. De lämnar platsen utan att känna till varandras verkliga identitet. De är attraherade av varandra, men vet inte att deras familjer redan tänkt ut att de skulle vara ett bra parti för varandra. När Arthur förstår sammanhanget förbereder han en lämplig present för uppvaktningen i form av byxor och rock som ska passa Lovisa, och en biljett till en resa med luftskepp. Lovisa föregår hela frieriproceduren genom att säga ja innan frågan har ställts, och kräva att de stökar undan allt det tråkiga genast.

Hur bär novellen upp sina idéer

Temat här är frigörelse, inom de ramar som ges av samhälle och social klass. Det hela rör sig alltså på det personliga planet, så som det i och för sig oftast är i verkligheten, och de givna ramarna ifrågasätts bara indirekt. De två unga personer som möts här söker att skapa ett eget liv genom varandra, och det gör mig lite orolig för dem på samma sätt som alltid när jag stöter på detta i böcker. De känner ju inte varandra, men hänger upp hela sina respektive drömmar om självständighet på varandra. Detta kan gå väl eller illa, det vet vi inte. Som läsare blir jag lämnad med hoppet och visionen om de öppna vidderna.

För Lovisa representerar kläderna den instängda roll hon är hänvisad till. Hon vill inte ha korsetten och kjolarna. De nya kläder hon får av sin tillkommande blir tecknet på att han vill låta henne få ta ut svängarna och röra sig så som hon själv vill. Det är talande att hon måste smyga och bära byxor i fel storlek, ända tills hon får sin nya frihet till skänks av en man som råkar komma i hennes väg.

I just denna berättelse känner sig också mannen instängd i sin roll, och blir befriad av kvinnans sällskap, men det är inga tvivel om maktförhållandet. Detta är männens värld, och all frihet är på männens villkor. Det gör mig lite betryckt. Det hade varit så skönt om det hade fått vara på något annat vis.

Den intressantaste detaljen i berättelsen är Lovisas kommentar om tekniken som medel för verklighetsflykt. När jag tänker på det är det kanske en ganska smart kommentar om steampunk. Så här svarar hon på frågan om hennes egentliga intresse är väder eller flygfarkoster:

”Egentligen är det varken det ena eller det andra om jag ska vara ärlig. Intresset ligger i verklighetsflykten. Jag brukar drömma om att kunna kliva ombord på en flygfarkost, eller en farkost av vilken sort som helst, och bara sväva iväg från mitt utstakade liv.”

Kanske är det så det är, med all den orimliga teknik som förekommer i steampunk — att det inte är tekniken i sig som lockar, utan mest bara dess inneboende löfte om att kunna hjälpa en att stiga ur sina begränsningar. Då behöver funktionen inte vara så viktigt, det centrala är att den magiska steampunktekniken står som en symbol för något. (Det här skulle jag kunna säga mycket mer om, men det får vänta till en annan gång.)

Språk och stil

Stilen är rak och enkel, ett nutida språk men något anpassat till den skildrade sociala miljön. Det fungerar bra, och jag kommer inte på något särskilt att säga om det.

Lovisa känns ganska irriterande i dialogerna, men det är meningen att hon ska vara uppnosig och okonventionell, så jag kan inte direkt anmärka på det heller.

Annonser