Det här inlägget får en kryptisk rubrik, för jag är inte säker på att jag vill att folk ska läsa. Nu blir det personligt. Det handlar om det här med tro, och vad som menas med att tro egentligen. ”Du är väl troende” fick jag höra igår igen, och blev som alltid väldigt osäker på vad jag skulle svara.

Jag är ju agnostiker. Jag vet absolut ingenting om Guds existens, eller livet efter detta, eller något sådant. Vad mera är, jag tror inte att det går att veta, och anser att frågorna om det är ointressanta — de viktiga sakerna kommer i fokus först när vi zoomar in på det som ligger mycket närmare. Samtidigt kan jag inte förneka att jag har en relation till de här begreppen bortom vardagen, och på det sättet har de en mening som är relevant här och nu. Det är det där praktiska livet som är min sorts tro. Bön och gudstjänst och ord och ideal, och livet som en övning i kärlek och hantering av mina tillkortakommanden. (Tillägg: Det verkar svårt för folk att acceptera att jag ser religion som i första hand övning och handling. Jag kan inte redivisa allt jag tänker i varje inlägg, utan får hänvisa till allt annat jag skrivit om detta.) Jag är troende om det kan få betyda att jag lever så här. (Tillägg: ”tro” betyder ju inte bara ”intellektuell övertygelse”, vilket så många vill att det ska vara, utan också ”tillit”. En livshållning. Om du hakar upp dig på att jag har svårt att köpa att det går att vara kristen — troende — och agnostiker, så är jag rädd att du aldrig kan förstå mig. Kanske går det att acceptera att jag kan samexistera med resten av världen trots det?) Men allt det här har jag ju egentligen förklarat redan för flera år sedan i inlägget med rubriken Surpöl, min hjälte. I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut vad jag egentligen tänker om livet efter detta och sådant.

När jag står i kyrkan och säger att jag tror på ”syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv” så menar jag ju det. Det är bara det att jag kanske inte menar det så som många förväntar sig att jag ska mena det. Det eviga livet finns ju redan här och nu. Varenda ögonblick är en beröringspunkt med evigheten. Jag tror på ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor” som ett ideal, en hållpunkt att sträva mot. Men jag kan inte påstå att jag hanterar det som ett resmål på det vis jag planerar att besöka mina vänner och bekanta i Kanada.

Ibland säger jag att jag struntar i det där, och egentligen bara bryr mig om det som finns här och nu, men det är inte heller riktigt sant.

Jag måste erkänna att idén om ”det himmelska Jerusalem” och den stora festen i Guds rike har haft väldigt stor betydelse för mig, inte minst i tider när jag har känt mig väldigt ensam. Det är en väldigt kraftfull tanke det där att oavsett hur krångligt och eländigt det är just i detta innevarande ögonblick så finns det någonstans där jag verkligen hör hemma och passar in och är en del av en gemenskap. Den gestaltas också här — jag kan gå och nudda vid den tillvaron, peta lite på den, genom att fira mässan. Även när jag har svårt för människorna som är där i kyrkan, och kanske inte vill prata med dem och helst knappt vill att de ska lägga märke till mig, så är det här en ritual som iscensätter alla mina innersta längtor efter gemenskap.

När sedan mitt personliga liv blir bättre och jag har vänner, då är det jubel och tacksamhet i samma psalmtext som förut uttryckte mitt hopp och min längtan.

Jag vet inte om det spelar någon roll ifall det går att lokalisera det där i någon del av rumtiden så som vi normalt förstår det. Kommer det ”vid tidens slut en gång” att bli en ny skapelse, där vi ska kunna leva ett nytt liv? Ingen aning, och strunt samma säger jag — det lär vi få se vad det lider i så fall. Bibeln är full av bilder av det eskatologiska överflödet, allt det övermått av bra saker som Gud har i beredskap. Det är väldigt starkt som en bild av generositet och godet. Självklart betyder detta något, oavsett hur det sedan blir.

Hur som helst är jag inte rädd för döden, för min egen del. Sjukdomar, demens och krämpor som kommer med ålderdom känns mycket värre än tanken på att detta liv skulle upphöra. Att få ett avslut, att lämna över till nästa generation, det är ändå ganska rimligt. Att leva oändligt lång tid här på den här jorden, det traktar jag inte efter.

Skulle det sedan vara så att jag har någon ny tillvaro på en ny jord framför mig, ja då tar jag det när det kommer, tänker jag. Och Pascal ger jag inte mycket för.

Annonser