angpunkantologiDetta är en del i mitt projekt att skriva en lite mer grundlig recension av en svensk novell varje vecka, välvillig men uppriktig. Jag börjar med tre verk ur antologin I varje ångetag, och detta är den andra novellen jag ger mig på. ”Uppdrag i Småland” kändes bra skriven, och innehåller en del intressanta saker både om samhället och när det gäller visioner av ångdriven högteknologi, men jag tyckte inte om den ändå. Här försöker jag bena ut varför.

SPOILERVARNING här, för den som bryr sig om sådant. Jag vill analysera novellen ordentligt, och då kan jag inte hålla tillbaka något av handlingen.

Kort referat

Andreas Johansson är en student som ligger i Uppsala och läser till ingenjör. Han har stora ekonomiska problem på grund av sin bristande självkontroll, alla hans pengar har gått åt till prostituerade och starka drycker. Han står i skuld till en pantlånare, och tror inte att han kan klara av situationen utan att ta till desperata och olagliga medel. När riket står på randen till krig blir han skickad för att assistera sin farbror som sysslar med militär teknologi under täckmantel av sitt skomakeri. På vägen till farbror Magnus i Småland får han ett erbjudande om att göra sig stora pengar på spionage, åtföljt av ett hot om repressalier om han inte ställer upp. Han går med på erbjudandet. Under en tid lär han sig allt om farbror Magnus nya teknologi för att fjärrstyra djur med inplanterade elektroder i hjärnan, och de gör ett test av hur de kan användas för att bära sprängämnen. När det blir dags att överlämna hemligheterna till ryssen får Andreas samvetskval. Istället för att överlämna hemligheterna slår han ihjäl agenten som möter honom, och kamouflerar det hela som en olycka.

Hur bär berättelsen upp sina ideer

Denna novell handlar om Andreas Johanssons klena karaktär, och hur han delvis övervinner den. Hans brottning med sig själv handlar om hur han ska handskas med sina ekonomiska problem, och om det är värt att sälja information till en invaderande makt för att klara sig ur detta. När han kommer fram till att det inte är värt att bli en landsförrädare löser han det i det fördolda, genom att döda en man och dölja sin egen inblandning.

I slutänden framstår han fortfarande som en ryggradslös typ som inte vill stå för sina handlingar. Det moraliska temat känns ganska ofullständigt hanterat när de ganska otrevliga djurexperimenten lämnas hängande i luften och inte berörs närmare. Andreas tar aldrig ställning till den typ av krigföring som hela berättelsen kretsar kring, och inte heller till sina problem med självkontroll, utan det stannar vid en enkel frågeställning som i grunden är nationalistisk — ställa upp för sin nation eller sälja sig till fienden. De djupare frågorna ställs inte ens.

Moraltemat understryks av de religiösa motiven, även om de också är ganska outvecklade. I bakgrunden antyds ett kontrollerat samhälle med en undertryckt frireligiös rörelse. Nykterhetsdemonstrationer slås ner av våldsamma polisinsatser, och baptister smyger kring skogstjärnarna för att genomföra sina troendedop utom synhåll för prästen och länsman. I förgrunden för Andreas historia är det en bild av Jesus med tullindrivaren Sackaios som får vara katalysator för hans funderingar över sin egen roll. I Jesus blick tycker han sig se en uppmaning, som säger mer om honom själv (och författaren?) än om Jesus.

”Mänsklighetens frälsare såg på honom med den där milda blicken som var så vanlig på målningar. Andreas hade aldrig tänkt på att den blicken samtidigt var så uppfordrande. Det var som om den ville säga att det var något fel i det betraktaren gjorde. Och vad var det Andreas skulle göra om inte just en kollaboration med främmande makt. Spionera åt ryssarna eller driva in skatt åt romarna? Inte hedervärda sysslor.”

Det här skjuter lite brevid målet. Sackaios fel var att han var en tullindrivare som tog ut mer av folk än han borde, och behöll överskottet för sig själv. Jesus vände sig aldrig emot att romarna tog upp skatt, bara mot missbruket av ämbetet för att sko sig på andra. Det fanns många som hoppades att Jesus skulle leda ett uppror mot ockupationsmakten, men ”mitt rike är inte av denna världen” var hans svar på det. Han ägnade sig inte åt kamp mellan nationer.

Som läsare känner jag mig lite frustrerad. Slutresultatet i novellen är att Andreas Johansson gör ett moraliskt ställningstagande, men på ett sätt som inte gör honom själv till någon starkare eller bättre person. Han ljuger faktiskt, och säger att den döde agenten bröt sig in och stal de hemliga sakerna, och följer upp med att han dog i en olycka och Andreas bara hittade honom. Effekten blir att poängen tycks vara att det trots allt är bättre att vara en feg nationalist utan respekt för människoliv än att vara spion. Jag förstår att det finns folk som tycker så, men det känns som en väldigt ointressant moralisk slutkläm. Det går ändå att tänka sig väldigt många fler sätt att hantera detta dilemma i en helt uppdiktad berättelse, och hos mig lämnar detta en obehaglig eftersmak.

Det är förmodligen signifikant att Andreas Johansson tar till ett kvasidarwinistiskt resonemang för att rättfärdiga för sig själv att han tar på sig spionuppdraget. Det är mer vetenskapligt att ansluta sig till ryssen, eftersom det tycks vara den starkare makten som ändå kommer att vinna i längden, intalar han sig. Författaren tycks vilja säga att vetenskapen står för en lägre typ av moral. Desto mer saknar jag att de levande vapnen och farbror Magnus bidrag inte problematiseras mer.

Språk och stil

Språket står sig mycket bra, klart och effektivt och fungerar fint för berättelsen.

Vad gäller stilen är den rätt väl anpassad för formatet. Möjligen skulle en del av bakgrundsinformationen kunna skäras ner eller flyttas om, för ibland känns det som om det finns extra detaljer som är inskjutna här och där utan att behövas. Jag tillhör dem som tycker att exposition har sin plats, men när det gäller huvudpersonens familjeförhållanden och annat som inte tillför handlingen något kunde jag undvara den.

Inledningen känns möjligen lite trög. Det börjar med en blick på Andreas ekonomiska problem och hans tankar om det, och jag undrar om det kunde ha börjat med mer fart. Kanske skulle det ha kunnat visats med en påhälsning av pantlånaren eller någon av hans hantlangare.

Andreas inre resonemang är dock bra beskrivet. Sådant kan vara väldigt svårt.

Advertisements