Vi är fortfarande inne i fastan, och det är därmed den tid på året då jag brukar tillåta mig att skriva om religion här på bloggen. Det blir allt mindre läskigt, eftersom det inte har hänt något hemskt till följd av detta. (Det är förstås inte så många som bryr sig om vad jag skriver här, heller.)

Nu ska jag ge mig något nytt, nämligen att försöka kommentera aktuell debatt.

Den här veckan har jag sett oerhört många delningar av den här debattartikeln med den spetsiga rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”. Det är många som gärna delar en rubrik som säger att religion är dåligt — gärna med någon kommentar i stil med ”haha, det har jag alltid sagt”. Jag blir lite frustrerad. Faktum är ju att jag håller med om grunden: religion ska inte ha någon framträdande roll i politiken, och forskning är ett bra verktyg för att få reda på hur religion faktiskt fungerar och vad den har för effekter i praktiken. Samtidigt känner jag mig missnöjd med resonemanget kring detta i den aktuella diskussionen, och saknar en massa saker.

Debattinlägget är skrivet av Bo Rothstein, professor i statsvetenskap. Hans argument utgår ifrån forskningsresultat som visar ett samband mellan stark religiositet och samhällen med hög korruption och låg tillit. En uppenbar invändning är att det i själva verket skulle vara så att det är otrygga samhällen som får människor att söka sig till religionen, men den bemöter Rothstein med någon nyare undersökning från USA:

När man där jämfört barn som växer upp i religiösa och sekulära familjer visar sig de senare vara mer toleranta, mindre rasistiska, mindre nationalistiska och de löpte mindre risk att hamna i fängelse.

Han tillstår att människor kan finna mycket av personligt värde i religionen, men poängen han vill framföra tycks vara att religionen ska tillhöra privatlivet.

Argumentet att samhället blir mera etiskt och moraliskt högstående eller att vi får mera mänsklig välfärd om vi utövar mer religion eller för in mer religion i politiken visar sig helt sakna bäring.

Jag har några invändningar och kommentarer, som alla har att göra med själva resonemanget. Poängen att vi ska ha ett politiskt liv som är religiöst neutralt håller jag dock fullständigt med om. Inte för att jag tror att en sekulär stat är en garant för ett tillitsfullt samhälle, utan för att vi naturligtvis ska ha ett samhälle där människor får utöva olika religion eller ingen alls utan att det ska påverka deras status eller rättigheter.

1) Vad är det för religion vi talar om egentligen? Kan all religiositet jämföras på samma sätt?

Det känns väldigt tveksamt att hävda att all religion och religiositet skulle vara jämförbar, och att tillitsnivån i samhället ens skulle vara ett effektivt mått på denna tänkta genomsnittsreligions effekt. Den bästa repliken på Rothsteins artikel jag har sett (och en av de få som sagt något intressant) handar just om detta: att Rothstein egentligen inte hänvisar till några studer av religion som den används i politiken. (Där framför filosofen Marcus Agnafors också den intressanta frågan om det som behövs kanske är bättre religion snarare än mindre religion.)

Det stor skillnad på religion och religion, även under samma etikett. Jag har många gånger, även här på bloggen, påtalat att religion ofta har använts som maktens redskap. Maktreligionen kristendom är en våldsam och ofta förtryckande apparat, och väldigt olik den Jesusreligion vi ser i nya testamentet¹. Hur religionen utövas, och vem som använder den, måste ge väldigt olika resultat. Om det är en stor diskrepans mellan vad religionen säger sig stå för och vad den faktiskt får för effekter måste det tyda på att något görs fel — jag har funderat en massa på hur det skulle kunna utforskas, och resonerade lite om det i mitt gamla blogginlägg om empirisk kristendom.

(Vad gäller Rothsteins argument utifrån USA känns det som om det saknas något. Det är ju inte heller är ett direkt homogent samhälle, och det finns inte bara en religion där. De som bor i traditionellt rasistiska och nationalististiska södern tillhör oftare konstervativa kyrkor, och en specifik typ av religiositet. Jag har inte sett originalstudien som Rothstein hänvisar till, så jag är långt ifrån övertygad om att orsakssambandet är helt klart och tydligt.)

3) Hur är det med Kina?

Standardrespons 1A från kristna när ateister menar att religion för med sig våld brukar vara att peka på Sovjet, tätt följdt av Nazityskland. Det kan vara en billig invändning, men jag undrar ändå. En bekant påpekade att Kina inte passar in i Rothsteins modell av verkligheten. Kina är officiellt ateistiskt, under ytan ett lapptäcke av folklig religiositet, men här är tilliten i samhället mycket låg. Säger detta något religionens plats i samhället? Varför är den datapunkten inte med i resonemanget, det undrar jag också.

3) Hur och var ska religionen uttryckas?

Bo Rothstein verkar tycka att religion är helt okej bara den inte märks. Det här är precis en sådan sak som jag har brottats med. I vilka sammanhang är det rimligt och på sin plats att uttrycka religiositet? Själva utövandet, som att be, är med fördel något som görs i avskildhet (vad gäller kristna kan jag påminna om att Jesus själv påbjöd att sådant ska göras bakom en stängd dörr, se Matt 6:6). För den som bemöter människor i en professionell roll, som läkare, lärare och så vidare, är det förstås rimligt att det i arbetet ska märkas så lite som möjligt vad hen har för personlig hållning. Samma sak i politiken, där det handlar om att samarbeta oavsett religionstillhörighet.

Samtidigt är det orimligt att förvänta sig att människosyn eller ideologi inte skulle påverkas av religionen. Det går inte att separera ut en del av sin personlighet och lämna den hemma. Jag menar bara att det är bäst om den inte uttrycks i religiösa termer i den professionella rollen.

Sen tycker jag inte att religionstillhörighet ska vara hemlig. Jag tycker snarare att det vore en rikedom att veta lite mer om det faktum att många trots allt praktiserar någon religion. I min omgivning är grundantagandet oftast att naturligtvis ingen i sällskapet är religiös, och därför är det kutym med prat om religionsutövning som något kuriöst och kanske lite dumt. Det där leder nästan aldrig någonstans, utom möjligen till internt ryggdunkande. På alla ställen där det går bra att uttrycka personlighet borde det vara socialt okej att säga att man är utövande — på kafferasten, och på ens personliga blogg, ute på puben, och så vidare. Det betyder inte att det är enkelt (ha!) men jag tror lite naivt att tolerans och förståelse skulle öka om religiösa kunde prata om religion även bland andra än de likasinnade, och om det lite oftare kunde bli samtal av det istället för ifrågasättande och debatt.


¹Den kristendom jag attraheras av är en som egentligen passar bättre i hemliga källarlokaler än i förgyllda byggnader. Jesus var den som umgicks med dem som betraktades som orena, och som förkastade den formella och institutionaliserade religionen. Han grundade ingen organisation, och han blev inte kung eller ens upprorsmakare, utan talade om människors inre.

Advertisements