Detta är inledningen till mitt projekt att skriva hårda men vänliga recensioner av svenska noveller. Jag tänker på hur Robert Silverberg beskriver i Science Fiction 101 hur han själv studerade noveller i de magasin han läste på 50-talet, tills han själv behärskade konsten att komponera bra berättelser i det formatet. Tänk vad jag kan lära mig! Jag kanske till och med kommer mig för att skriva någon egen novell till slut.

angpunkantologiNär jag började fundera på det här bloggprojektet drog jag mig också till minnes ett samtal jag hade med en bekant för närmare ett år sedan, om antologin I varje ångetag. Jag kände mig lite otillfredsställd av novellerna, trots att jag gillar idén om att samla originalnoveller till en ”oscariansk steampunkantologi” som baksidestexten säger. Den här andra personen tyckte att den var riktigt bra, och motiverade det med att den var snyggt gjord och inte innehöll en massa korrekturfel. (Det kan hända att jag missade någon del av hans argument, men detta framstod som den tunga poängen.) Detta tycker inte jag räcker riktigt. Lite högre krav har jag på litteratur än att den ska vara bra korrekturläst. Men vad var det egentligen jag själv tyckte? Det framstår väldigt vagt i mitt minne, och jag kan inte riktigt förklara varför jag inte kände mig helnöjd.

Därför tänker jag värma upp lite, för mina försök att förstå mig på novellkonsten, med att ta en närmare titt på tre av novellerna i den här antologin, lite slumpmässigt valda. Först ut blir ”Klon som fångade en fjäder”.

SPOILERVARNING utfärdas här, för den som bryr sig om sådant. Jag tänker dissekera berättelsen fullständigt, och diskutera bland annat hur upplösningen hanteras.


Kort referat

Berättelsen börjar med att Augusta Gripenfjäder har rymt, utklädd till pojke, för att slippa undan ett oönskat äktenskap. Vi får en tillbakablick på bakgrunden i form av ett rent referat av frierisituationen och rymningen. Augusta somnar, och vaknar när tåget blir kapat av luftskeppspirater. Augusta blir tagen för dräng eller springpojke, och får hjälpa till att lasta ombord stöldgods märkt med kungens emblem. Hon svimmar och tappar mössan när luftskeppet lyfter, och blir därmed avslöjad. Kaptenen som först tror att hon är spion är mycket attraktiv, och ger henne en vacker klänning att ta på istället för pojkkläderna. Nu blir luftskeppet anfallet av flygmaskiner med Gripenfjäders vapen — Augustas far är henne på spåren. Det visar sig att stöldgodset är en maskin som kan avhjälpa landets hungersnöd, tillverkad av ett tyskt geni som heter Albert. Albert Einstein. Den har stulits från honom av hans universitet och sålts till Oscar II, som inte är intresserad av att ge folket mat. Om Augusta överlämnar sig kan piraterna komma undan med bytet och rädda folket, men hon måste då gifta sig med främlingen hennes far lovat bort henne åt. Hon uppoffrar sig för den goda saken. Det visar sig dock inte bli så hemskt för henne.

Hur fungererar berättelsen, och hur bär den upp sina idéer

Grundberättelsen handlar om en ung kvinna som egentligen är ganska välanpassad i sitt samhälle. Hon formulerar för sig själv minst fyra gånger vad som passar sig för en kvinna och inte, och det verkar vara genuina åsikter. Det hade varit intressant om berättelsen hade lett fram till någon ny insikt hos henne, att hon börjat ifrågasätta något av det hon känner till, eller någon oväntad vändning. Istället är moralen oerhört gammaldags, vilket rimmar med sagokänslan i titeln. Det handlar om uppoffring på klassiskt kvinnlig manér, att ge upp sin egen frihet för det större goda. Det hela görs tryggt och ofarligt genom att detta moraliska val sedan leder till att hjältinnan blir lycklig trots allt.

Det subversiva elementet, det som kanske ändå är lite punk, är att kungen ses som orättfärdig, och rätt måste skipas genom en stark Robin Hood-figur som tar saken i egna händer. Med huvudpersonen och hennes syn på världen och sig själv händer det egentligen ingenting.

Eftersom berättelsen trots allt är så kort utvecklar sig kärleks- och åtråtemat väldigt hastigt. Här har jag lite problem med att jag inte känner mig helt övertygad av den här kaptenen. Augustas rodnader och insikten att kaptenen faktiskt är vacker, de köper jag. Men han verkar samtidigt ganska slemmig, så hade hon varit mindre dramatisk till sin läggning och haft mer erfarenhet av män hade hon nog inte varit så imponerad. Han ger henne alltså en röd urringad sidenklänning för att ”det är förvirrande att se er ljuva figur instängd i de där anskrämliga plaggen” som han säger. Detta känns väldigt plumpt, särskilt till en fånge. Jag känner mig skeptisk till denne karl.

Det som lyfter det hela är att det berättas med lite lågmäld humor, också. Det går inte att ta det hela alltför allvarligt.

Världen antyds i bakgrunden, mestadels på ganska snyggt sätt så att läsaren får ana att det finns mer. Det enda som det blir lite exposition kring är de mekaniska hästarna. Jag kan inte låta bli att känna att det hade varit bättre om det hade gjorts med lite lättare hand. Samtidigt innehåller det resonemanget en viktig plantering för den senare vändningen, som har att göra med hungerkatastrofen, så det är inte så lätt att se hur det kunde ha gjorts istället. I dialog kanske? Kunde man ha fått lyssna till andra passagerares åsikter?

Ett av de mer komiska elementen är det tyska geniet. Att han fick vara Albert Einstein har nog att göra med att det är ett namn som omedelbart planterar uppfattningen om en jättesmart persion. Det ligger ungefär rätt i tiden också, 1905 var ju den unge Einsteins mirakelår i vår verklighet. Samtidigt känns hela den här grejen med den magiska maskinen ganska gräll och serietidningsaktig, om den beskrivningen är begriplig.

Hur fungerar språket

Jag tycker att språket mestadels fungerar bra. Det är ett nutida, ganska neutralt språk — genomskinligt språk, som inte stör läsningen. Särskilt bearbetat polerat är det dock inte. Jag är inte den som vurmar för ”vackra meningar” eller väljer att läsa en viss författare för det vackra språkets skull, men jag kan snubbla lite på formuleringar som känns knöliga. Det finns några sådana i den här novellen, till exempel här: ”Till och med korsetten saknade hon. Visst var det svårt att andas när kammarjungfrun precis snört in henne, men nu, under bandagen hennes syster Beata tvingat på henne kändes hennes kvinnlighet något mosad.” (Dessa två meningar ger också exempel på den lågmälda humorn, som går fram trots kommateringen.)

Namnet Silvferklo känns inte heller klockrent. Jag förmodar att tanken är att det inte ska bli för likt ett namn som är i bruk i verkligheten, men kombinationen ”vf” ser bara fel ut — som om någon tänkt skriva ”fv” men råkat ha lite för bråttom.

Men det är småsaker, i stort sett fungerar novellen språkligt bra. Uttryckssättet passar för berättelsen utan att vara något särskilt.

Advertisements