En gång när jag var barn reciterade min pappa den muslimska trosbekännelsen. Det var för att visa att han kände till den antar jag, i samband med att han övade arabiska och arabiskt uttal. Min muslimska kompis blev både lite förskräckt och förbluffad. ”Men! Nu är ju du muslim!” utbrast hon. Pappa såg lite klurig ut och svarade att i så fall var han en kristen muslim.

Jag kan tyvärr alltför lite om islam (jag måste verkligen läsa på lite, vid tillfälle), men som jag förstår det ingår det i konceptet att personen som uttalar trosbekännelsen måste mena det. Vad är det egentligen som gör en person till muslim, eller till kristen? Hur stor roll spelar den officiella omvändelseformeln, och hur stor roll spelar den inre hållningen? Den här frågan kom upp i mitt twitterflöde ett par gånger den här veckan i lite olika sammanhang. Religionstillhörighet och tro¹ är liksom saker som inte alltid går hand i hand.

Om någon blir omvänd med tvång, till exempel, ”gills” det då? Mitt omedelbara svar där är att det är klart att det gör i den personens ögon som utövar tvånget. Det här med att tvinga folk har ju i praktiken inte funktionen att rädda själar, utan att mota in folk i en grupp där det går att ha koll på dem, och då spelar det ingen roll vad människorna tror på — en som blir tvingad in i en religion på det sättet kanske inte ens vet särskilt mycket om den, och behåller alla sina föreställningar sedan tidigare.

Det finns också många anledningar att konvertera som inte ser ut som direkt tvång men ändå inte har så mycket med tro att göra.

I vissa fall kan folk utan att blinka tillhöra flera religioner. I Japan lär ju kombinationen buddhism-shintoism vara det normala. Jag har stött på många som menar att det går bra att vara buddhist och samtidigt tillhöra någon annan religion — och många som tycker att det alls inte går för sig. Allt beror på inställning.

I resten av inlägget håller jag mig till exemplet kristendom.

Om jag ska titta på det lite djupare, vad säger just kristendomens läror om detta — när är en person omvänd eller ”räddad” (frälst)? I folkliga lager har det absolut funnits, och finns, en magisk-ritualistisk syn på sådant. Tänk på föreställningarna om dop och kyrktagning som skydd mott oknytt och allmänt ont. Men detta har knappast varit en del av kyrkans officiella lära. I luthersk lära betonas tron — tron allena rentav. Den är kristen som tror och är döpt (jag tror att Luther lutade sig på Mark 16:16 där).

Dopet har förstås en särskild ställning på så vis att det i svenska kyrkan och flera andra stora samfund räknas som giltigt för evigt. Det går inte att ”avdöpa” sig. Men det är ändå upp till var och en att välja att leva i dopet eller inte. Här har vi avsnittet om dopet i Luthers lilla katekes, om nån vill kolla hur mannen själv sammanfattade det.

Teologin bakom de där tvångsdopen som svenskar tydligen ägnade sig åt i Finland på 1200-talet har jag inte förstått mig på riktigt. En del av det lär ha handlat om att göra katoliker av folk som tidigare var ortodoxa. (Något säger mig att den där Jesus inte skulle ha varit jätteförtjust över sådant … men detta är nog ett typexempel på fråga om religion som verktyg för politiska manövrer och maktanspråk.)

Synen på dopet varierar lite mellan olika kristna falanger. Baptister godtar till exempel inte barndop, för de menar att dopet måste vara ett aktivt val. De döper också om folk, så de räknar inte på samma sätt med dopet som en engångsföreteelse. Av vad jag har snappat upp av högljudd amerikansk evangelikal kristendom är dopet inte alls så viktigt för dem, utan det väsentliga är en inre hållning där man ska ta emot Jesus i sitt hjärta — de är ju också komna ur en protestantisk tradition. Många andra stora kyrkor räknar varandras dop som giltiga, till exempel katolska kyrkan, anglikanska kyrkor och svenska kyrkan.

Om du går fram till slumpmässig person på gatan och ställer frågan ”Är du kristen?” är det väldigt sannolikt att du får ett svar i stil med ”nej, jag är inte religiös”, även om personen i fråga är både döpt och medlem i svenska kyrkan. Så där är det fråga om någon sorts kulturell religionstillhörighet där personen inte bryr sig så mycket om religionens innehåll. Är hen mer kristen än min pappa är muslim? I vissa avseenden, absolut. Men det är ganska få situationer där det spelar roll i praktiken.


¹Personligen har jag väldiga svårigheter med begreppet tro också, men det får vänta till en annan gång. I det här inlägget låtsas jag som om tro är ett enkelt begrepp, och det samlar allt som har att göra med avsikter, åsikter och övertygelser.

Advertisements