När religion diskuteras känns det väldigt ofta som ”goddag, yxskaft”. Det gäller inte bara när övertygade ateister möter troende — även om det ofta blir så just då — utan även inom kyrkor och samfund.

Det här är skrivet ur mitt ganska snäva perspektiv med kristendom och den så kallade nya ateismen som dominerande inriktningar i min omgivning. Fast jag tror att åtminstone delar är mer allmängiltiga, och gäller även när andra religioner diskuteras eller hamnar i kulturkrock med utomstående.

1. Att religion diskuteras som om det vore fråga om en filosofisk tankekonstruktion

När människor berättar om hur de kom till tro (eller vad man nu vill kalla det) handlar det oftast¹ om att de hittar ett hem för en längtan och ett uttryck för sidor av sig själva och livet som de dittills inte riktigt hade känt till eller vetat vad de skulle göra av.

Så här ungefär:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn
så var det för mig
att komma till Gud
jag kände att där hörde jag hemma

(Sv. ps. tillägg från 2003, nr 774)

Att bemöta detta med ”Det är dumt att tro på gud, titta här på de här argumenten för att den historiske Jesus faktiskt aldrig har existerat!” är inte särskilt träffande.

Det dumma är att även många kristna trillar i den här kulturella konventionen att religion måste förankras i någon sorts intellektuellt ramverk och motiveras med ”bevis”.

Jag säger inte att det är fel att ha intellektuella analyser av religion eller av religionens idéinnehåll — det behövs ju också. Men jag tror inte att det är en fruktbar väg för att förstå vad religion är eller hur det funkar psykologiskt och socialt. Eller varför människor kallar sig troende/religiösa/kristna/muslimer/whatever.

Om vi kunde släppa det här skulle också en del kyrkliga falangers antiintellektuella hållning kanske bli mindre påträngande, eftersom vetenskap och utbildning inte skulle uppfattas som ett hot mot kärnan för ens tillvaro. Kanske. (Och dessutom kanske vi kunde slippa en hel del dålig apologetik av det dryga slaget.)

2. Antagandet att religion (eller religioners urkunder) skulle vara något konstant och oföränderligt

Religioner och deras uttryck förändras och utvecklas hela tiden. De påverkas av lokala förutsättningar, och av olika folkgruppers förförståelse. Det kan finnas en strävan efter eviga principer och konstanta hållpunkter i tillvaron, men inte ens berggrunden är ju bestående i det riktigt långa perspektivet.

Läsningen av Bibeln förändras också.

En person år 325, en person år 1066, och en person år 2015 kan inte läsa samma text, ens om de läste samma ord och hade hade exakt samma språkkunskaper. Deras tider och kulturer är för olika, de uppfattar en text på olika sätt.

3. ”Allt eller inget”-läsning av Bibeln

Det finns en föreställning om att den som lutar något resonemang på något bibelord måste vikta in precis varje del av bibeln lika mycket. Oavsett vilken typ av text det är, och oavsett kontext.

Ibland förstår jag verkligen inte alls hur folk gör när de väljer att ta ett visst bibelställe framför ett annat, särskilt inte när deras argument inbegriper att de måste göra detta för att de inte kan välja bort obekväma bitar. Det är därför det är så roligt och träffande med texter av den där typen som pekar ut konstiga bibelställen som bibelviftande människor bortser från.

Men det som ofta blir fel sen, det tycker jag är när slutsatsen blir att alltihop måste avfärdas rakt av eftersom det finns vissa delar som är väldigt konstiga eller svåra eller obehagliga. Ett annat vanligt fel är när folk väljer att låtsas som om de här svåra ställena inte alls finns.

Det rimliga, både för troende och icke-troende, borde i mina ögon vara att behandla bibeln som det lapptäcke av olika texter med olika ursprung som det faktiskt är. Även den som anser att bibeln i någon mening är guds ord brukar ju också förstå att det är människor som har skrivit texterna. Dessutom finns även inom bibeln föreställningen om ett historiskt skede där saker förändras, och det är inte samma saker som har gällt i alla tider. (Det här med monogami är väl ett av de uppenbara exemplen — tydligen inte alls obligatoriskt för patriarkerna, men senare något som alla bara förutsätter.)

4. När religionskritik ses som ateisternas domän

Både bland ateister och kristna dyker föreställningen upp att kritik mot religioner (både deras idéinnehåll och praxis) är något som hör till dem som ställer sig själva utanför. Men det är ganska konstigt, med tanke på att ganska hårda diskussioner om sådant har förekommit inom alla kyrkor och samfund i alla tider.

Det är ganska nyttigt med kommentarer lite utifrån, emellanåt. Så den ateistiska religionskritiken kan i bästa fall ha en uppfriskande effekt på självuppfattningen inom de kristna kretsarna. Men minst lika ofta känns det som om den skjuter fullständigt brevid målet, och handlar mer om ateismens självuppfattning, och om att positionera sig i en sekulär tillvaro där debatter inom kyrkorna är osynliga och okända.

Jag hör till exempel ofta kommentarer om katoliker, som går ut på att de skulle vara någon sorts viljelösa marionetter som styrs av påven. Sedan läser jag Garry Wills, katoliken som skriver i sina böcker om hur påvedömet är helt orimligt. Han kanske inte är den vanligaste sortens katolik, men jag råkar veta att han inte är helt ensam. Att bara avfärda det med att ”han är inte en riktig katolik” eller ”det var inte såna som han jag menade” är en svår överförenkling.


¹Helt ovetenskapligt såklart, det här är hur det ser ut enligt min erfarenhet.