Under ledigheten har jag kommit mig för att läsa romanen Blood Music av Greg Bear. Jag har tidigare läst långnovellen med samma titel, som publicerades först, och var nyfiken på hur den skulle utvecklas som roman. Det handlar om en sorts celler omgjorda för informationshantering, som blir intelligenta och börjar styra sin omgivning. Noocyter, kallas de i boken. De känns som en korsning av smittsam sjukdom och nanorobotar och ytterligt främmande utomjordingar.

Det är precis den typ av idétung men händelsespäckad berättelse jag kände för att läsa just nu. Jag blir sugen på att lära mig mer om biologi och vad i boken som har verklighetsanknytning. Technovelgy har en sida relaterad till detta, som kan vara en utgångspunkt. Jag får väl se hur långt jag ids ta mig på det spåret.

Vad jag dessutom blir intresserad av är själva grejen med pandemiberättelser. Det är ju en ganska stor grej, ett grepp som står på gränsen mellan sf och den mer poppiga technothriller-genren, och som dessutom fått en väldigt stor förgrening i zombieberättelserna. Det jag började tänka på nu var hur det här temat har utvecklats genom tiderna och hur Blood Music passar in.

Jag började med att jämföra publiceringsår för några andra pandemihistorier jag har läst. Blood Music kom 1985, The White Plague av Frank Herbert (den där en terrorist sprider ett syntetiskt virus som dödar kvinnor) kom 1982, och Pestens tid (The Stand) av Stephen King kom ut 1978, men i svensk översättning först 1988. The Andromeda Strain av Michael Crichton, som vad jag förstår var hemskt stilbildande men som jag inte har läst, kom ut redan 1969.

Tittar jag bara på dessa år känns det ju som om Greg Bear surfade på en våg av stora och bästsäljande pandemiromaner. Den förra vågen, typ.

Men det roliga är att jag förstås hittar en massa andra, en del mycket äldre, föregångare när jag tittar närmare på saken. Framför allt genom att söka på kategorin ”Disease” i Wikipedia-artikeln ”List of apocalyptic and post-apocalyptic fiction”. (Jag är lite fascinerad över att någon ens gett sig på att försöka göra en sådan lista, det verkar vara ett hopplöst företag att göra den ens någonstans i närheten av komplett — och blir den det kommer den att vara hemskt otymplig och svåröverskådlig. Men kul ändå.)

Jag blir till exempel hemskt nyfiken på Goslings av J.D. Beresford, från 1913 — som verkar handla mindre om själva smittan än om vad konsekvenserna blir, och den här gången handlar det om att männen har dött. Och Virus av Sakyo Komatsu från 1964 som 1980 blev Japans dittills dyraste film. Romanen finns tydligen i engelsk översättning först sedan 2012, den borde gå att få tag på. Sen blir jag förstås nyfiken på The Last Man av Mary Shelley, från 1826, som jag inte ens kan påminna mig att jag hört talas om förut.

Den nuvarande vågen av pandemihistorier tänker jag inte ens ge mig på att beröra i det här inlägget. Däremot, för den som är intresserad av lite lyssning, inte minst om film på det här temat, vill jag tipsa om Obiter Dictums avsnitt om pandemier.

Annonser