Den novell som vann Hugon 2010 heter ”Bridesicle”. En brud som är nedfryst.

Här möter vi Mira, som väcks till medvetande, men med begränsad kontroll över kroppen. Hon är nedfryst sedan flera decennier tillbaka, och nu finns de tekniska möjligheterna att restaurera hennes kropp igen. Men det kostar.

Novellen går att höra i ett avsnitt av Escape Pod (fast det är något knas med ljudkvaliteten, tyvärr).

Här finns massor av intressanta aspekter. Motivet med beroendet av att behaga en man för att få ett liv känns obehagligt, och ger ekon från många kvinnors villkor genom historien, men väcker också frågor. Finns det nedfrysta män som kan uppväckas av kvinnor, någonstans? Och varför, om det nu ska vara ett dating centre, verkar det som om det bara är heterosexuella som kan använda sig av det?

Eftersom det har blivit något av en favoritgrej för mig blir jag också fascinerad av hur kroppen värderas. Det beskrivs som konstigt avtrubbat att vara nedfryst, för väldigt mycket av känslorna sitter i kroppen. Samtidigt har folk passagerare, ”hitchers”, som är döda anhöriga vars medvetande får leva vidare i deras huvud. Hur funkar det, praktiskt och socialt? Och hur kan flera distinkta personligheter leva i samma kropp utan att blandas ihop? Om inte annat påverkas de ju av samma sensoriska stimulans.

Jag kan förstå att det här är den typ av novell som faktiskt funkar att expandera till en hel roman. Den kom ut 2013, och heter Love Minus Eighty. Men för min del är jag nöjd med novellen. Den är också bra nog för att jag skulle vilja läsa den fler gånger.

Annonser