2014-11-01_12-50-35Eftersom jag var ganska reserverad och lite skeptisk när jag skrev om den första Ninja Timmy-boken känner jag att det är på sin plats att följa upp med ett inlägg om den andra, som faktiskt undviker den första bokens problem. Faktum är att jag tycker riktigt bra om den, men för att det inte ska bli alltför tråkigt har den istället några andra saker jag hakar upp mig på.

I Ninja Timmy och de stulna skratten fanns det för få tjejer, och den tjej som fanns hade en mycket stereotyp roll. Ninja Timmy och resan till Sansoria har gjort detta mycket bättre och klarar till exempel Bechdel-testet. Här har ninjagänget utökats med två tjejer, och det finns en tuff äldre kvinnlig bibliotekarie. Dessutom är bagarens lilla dotter med på äventyret. Blandning i både ålder och kön, och en person som är rullstolsburen också. Jag gillar det.

Detta rent bortsett från att berättelsen, precis som den första, är ett roligt äventyr som lyfts lite extra av de tjusiga bilderna. Magi! Steampunk! Mystiska platser!

Men.

Här finns några små poänger som troligtvis går den yngre generationen förbi, men som jag som vuxen hakar upp mig en aning på. Eller faktiskt inte bara en aning. Det sätter myror i huvudet på mig så att jag måste skriva av mig.

Administratören i sin röda klädnad.Det har att göra med att låta skurken ta en form som är mycket lik en gammal arvfiende. Är det medvetet gjort, eller har det bara råkat bli så? Jag har ingen aning om ifall detta är tänkt som en subtil attack, eller en berättargenväg som lutar sig på nedärvda skräckbilder i vårt protestantiska hörn av världen, eller bara ett olyckligt eller aningslöst sammanträffande. Är det jag som läser in för mycket?

Jag vet inte riktigt i vilken utsträckning bilden av katolicismen som ett farligt hot egentligen traderas i vår sekulariserade omgivning, men den ligger inte oerhört långt borta rent historiskt. Vad ska jag egentligen tänka när det stora hotet i den här berättelsen är en ond svart bok full av regler, och en skurk i en röd dräkt som är väldigt lik den som bärs av katolska kardinaler.

(Spoilers följer. Varning, om du är känslig för sådant.)

Landet Sansoria har alltså i den här boken hamnat under inflytandet av en bok som har förhäxat deras kejsare och får honom att enbart tänka på regler, ordning, och vikten av att gå i raka rader. Alla andra böcker har försvunnit, och landet som tidigare haft lärdom som specialitet har övergått till en sorts maniskt … kan jag kalla det katedralbyggande? Bokens kraft påverkar hela landet, som täcks av en dimma samtidigt som alla invånare förlorar sin fantasi och sin individuella initiativförmåga. I mina ögon är boken mer lik en gammaldags svart bibel än en ordinär lagbok. Den hängivenhet den orsakar ser också ut som en anspelning på religion. Boken har kejsaren fått av Administratören, en skum apa som alltså är klädd som en kardinal.

Dålig religion bör häcklas, det är jag helt för. Men det här, vad säger det egentligen? Jag kan också tycka att katolicismen har ett problem i sin hierarkiska organisation, men blind och tråkig fantasilöshet är väl inte något av deras typiska fel. Katolska kyrkan har sysslat med sådant som att förbjuda böcker, och det finns många otrevliga historiska episoder av att tvinga in folk i det ”rätta” sättet att tänka. Men kyrkan som organisation har knappast varit fientlig till lärdom, långt ifrån.

Som sagt, det är inte alldeles uppenbart vad författaren egentligen gör här, och för barnens del spelar det knapast någon roll. De känner ju inte igen de här elementen.

En sak jag inte kan låta bli att reflektera över när jag är inne på detta är att barnboksförfattare som gillar religion och de som ogillar religion alla beskriver HOTET som stel och livsförnekande fantasilöshet. I Philip Pullmans böcker om Den mörka materian (som för övrigt spelar på en mycket mer levande katolikskräck än den vi kanske har här) är den kyrka — och gud — han beskriver något som vill hämma nyfikenhet och livsglädje. Men Madeleine L’Engle, som skrev från ett explicit kristet perspektiv, har också vetenskap och fantasi på den goda sidan och den maskinlika regelbundenheten på den onda.

Och så C.S. Lewis då. Han hade ett mycket komplicerat förhållande till modernitet, som han helt tydligt förknippade med undertryckandet av all fantasi och romantik. I Narnia-böckerna syns det tydligast i hur han beskriver Eustaces familj (i Kung Caspian och skeppet Gryningen). Mycket tydligare framstår det i hans rymdtrilogi, som väl inte direkt är barnböcker, men ändå. I mitt tycke hamnade vetenskapen och teknologin på fel sida i hans skildringar, men samtidigt har vi återigen samma spelplan: fantasi kontra fyrkantighet.

Jag har ingen riktig slutsats här, utan det här får väl ses som en uppsättning blandade funderingar. Möjligtvis kan jag sluta mig till att det verkar som om det i vår kultur finns en sorts vitt spridd skräck för det som är stelbent och tråkigt.

Annonser