Något som verkar ligga i tiden på något sätt är berättelser om vad berättelser betyder för oss människor. Det är ett tema i The Magicians (med uppföljare) av Lev Grossman, där huvudpersonen och många i hans omgivning präglas av barndomens fascination för fantasivärlden Fillory (som påminner väldigt mycket om Narnia). Det är temat i serien The Unwritten, som jag kom av mig lite i men som jag var väldigt fascinerad av. Bara för att ta ett par exempel ur högen.

Novellen ”Tideline” av Elizabeth Bear — som vann sin Hugo 2008 — handlar också om att berätta historier, specifikt om hur berättelserna kan bli ett monument över dem som dött. I den här novellen går den trasiga stridsroboten Chalcedony omkring på en sandstrand och försöker samla ihop glasbitar och annat som kan bli pärlor på sorgehalsband, det enda sättet hon kan komma på att göra någon form av monument över sina döda soldatvänner. Hon träffar pojken Belvedere, som hon berättar alla möjliga historier för.

Jag gillar den här novellen, även om jag tycker att Chalcedony själv känns som en väldigt underlig sak (jag förstår inte varför en sådan robot har stridit tillsammans med människor och hur det samarbetet funkade). Om jag accepterar förutsättningarna som de presenteras är det en riktigt fin berättelse om hur människor får leva vidare i andras minnen även när de är döda och det inte ens finns kroppar att begrava.

Kanske kan robotar också få ett sådant liv efter detta, i överlevandes minnen, tänker jag.

Texten har funnits online men verkar inte finnas kvar (Asimov’s gör den där fåniga grejen med att bara ha ett utdrag, och hänvisa till ett nummer av pappersmagasinet som är ganska besvärligt att beställa) — men som väl är finns möjligheten lyssna på den i sin helhet i ett avsnitt av EscapePod.