Interaction i Glasgow 2005 var min första Worldcon (LonCon i år var den tredje). Jag minns inte om jag röstade för Hugo-priserna då, första gången jag var medlem och hade möjlighet, men jag bör väl ha läst de nominerade som fanns tillgängliga online. Den novell som vann det året kännner jag dock inte alls igen, nu när jag läser om den: ”Travels With My Cats” av Mike Resnick.

Detta är ett exempel på den sortens fantastik som inte känns genrebunden, en novell som jag skulle kunna ge till någon som säger sig inte tycka om science fiction. Den är drömsk och sorgsen, lite bitterljuv, fylld av ouppfyllda längtor och drömmar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag blir lätt fascinerad av konstiga svampar.

Jag läste den i tisdags, efter en dag i Stockholm för att vara med och fira att radioprogrammet Vetandets värld fyllde 40 år. Dagen började inget vidare, jag försov mig efter att sömnen blivit förstörd av stress och frustration. Men där i Stockholm, när jag promenerade från Kulturhuset till Radiohuset i den ljumma hösteftermiddagen, där och då var det som om jag rycktes tillbaka till verkligheten. En konstig svamp vid ett träd, en rolig stenfigur på en fasad, rasslet av de första fallna lindlöven kring fötterna. Världen är ju vacker ändå, och det är härligt att vara i den.

Senare på kvällen satte jag mig att läsa den här novellen, om mannen som har lagt alla sina drömmar åt sidan och som egentligen inte har upplevt livet annat än genom den märkliga gamla reseskildringen Travels With My Cats. Det känns så tragiskt, att det bara är genom sin konversation med en död författarinna som han förmår förundras över den tid och plats som han själv lever i.

Just det där med ögonen att se min egen värld utifrån, och återupptäcka det som ligger nära, det tycker jag verkligen är en av de saker som science fiction ofta har lyckats ge mig. En av de saker jag älskar med att läsa om andra världar är att få kontrasten som hjälper mig att se att jag har fantastiska saker omkring mig där jag är.

Jag tycker att det är verkligt sorgligt med mannen i novellen, som bara aldrig riktigt lägger märke till det fina som ändå finns, utan som lever med en tomhet där drömmarna fanns om att uppleva världen och göra saker. Jag hoppas att det är ganska få människor som lever på det viset under en lång tid i sitt liv.

Sedan kanske det är lätt för mig att säga. Jag befinner mig i en så pass privilegierad och guldkantad plats i tillvaron. Bara en sån sak som att jag befinner mig i en position där jag kan göra ett radioprogram om jag vill och lägger manken till, och till och med få betalt för det. Men även i den sitsen är det uppenbarligen möjligt att glömma bort vad jag har, och bara se tråk och stress.

Jag tror nog att det alltid finns någon skönhet och några små underverk i omgivningen att upptäcka för den som öppnar sina sinnen. Jag vill bli bättre på det själv, och är det någonting jag skulle vilja kunna förmedla till andra är det verkligen det.

Det är sådant den här novellen får mig att tänka på.