Jag köpte precis en novellsamling av Geoffrey Landis, mest baserat på att jag verkligen gillar ”A Walk in the Sun”. Den novell han fick en Hugo för 2003, ”Falling Onto Mars” känns inte riktigt lika helgjuten. Förmodligen för att den är väldigt kort, och lite för att den berättad på distans av ättlingar till de första kolonisatörerna vilket förstås placerar läsaren på ett visst avstånd från personerna det handlar om. (Det är inte nödvändigtvis dåligt, men det blir en annan typ av läsupplevelse.)

I novellen är planeten Mars stället dit myndigheter skickar människor de vill bli av med, sådana som betraktas som ohjälpliga brottslingar utan hopp att kunna anpassas till samhället. Våg efter våg trillar ner på Mars utan grundläggande möjligheter att överleva. Humanitär katastrof, kan man säga.

Det är en ganska deprimerande liten sak, om död och förstörelse. Samtidigt är det en liten reflektion över historieskrivning och vems version det är som blir etablerad sanning.

Novellen finns att hitta lite här och där online, på sidor med reklam på ryska och såna som inte har det.