Sen jag upptäckte att Neuromancer har fyllt 30 (födelsedagen var visst den 1 juli men jag kom på det först häromdagen) har jag blivit lite fixerad vid cyberpunk. Vi kommer att prata om det i nästa avsnitt av Gårdagens värld idag igen. Som ett led i detta har jag läst igenom fanzinet Cheap Truth, som gavs ut för att kopieras och spridas och därför var tydligt märkt NOT COPYRIGHTED — och därför också finns bevarat på flera ställen online.

Detta var fanzinet som gick i bräschen för en förnyelse av sf, och piskade upp en het debatt om hur science fiction kunde vara relevant för samtiden. I nummer fem, innan Gardner Dozois hade reformerat Asimov’s och ordet ”cyberpunk” var på allas läppar, diskuterades musikvideo. Vilket fick mig att vilja titta på de exempel som nämns. Och det går ju rätt enkelt nuförtiden. Och bara för att jag kan delar jag med mig av detta nu, tillsammans med relevanta klipp ur CHEAP TRUTH #5.

Recently we have been treated to the appalling spectacle of SF figures allying themselves with the forces of reaction. ”Kids don’t read any more,” they whine. The kids are down the street popping quarters into video games instead of publishers’ pockets; they’re home watching MTV. What should writers and publishers learn from this?

A sense of shame. Why aren’t kids lined up eight deep for the latest issue of ISAAC ASIMOV’S? Why isn’t ANALOG doled out from locked crates by frowning members of the PTA? Because they are DULL. Worse than dull; they’re reactionary, clinging to literary-culture values while a cybernetic tsunami converts our times into a post-industrial Information Age.

It is little wonder that rock videos, like Napoleon, have pulled SF’s crown from the gutter and placed it on their own heads. Movement, excitement, color, reckless visionary drive: you will find these in abundance in the work of video directors raised from birth on SF. Consequently they are producing not only excellent SF but SF often better than that in the written media.

Consider a work like Culture Club’s KARMA CHAMELEON, an irresistable alternate history where 19th century blacks and whites frolic together under the benevolent aegis of transvestite Rastafarianism. As social statement, this blows away the pallid efforts of modern SF’s white-bread legions of feminists and libertarians.

Has there ever been an adolescent power fantasy to compare with Billy Idol’s DANCING WITH MYSELF [se också Åkas fotnot nedan], where the apotheosis of vicious teenage angst capers under the flaming eyes of Oktobriana, lust-goddess of the Soviet pornographic underground?

Or a fantasy pastorale with the vividness of SAFETY DANCE by Men Without Hats, with its subtly monstrous combination of 18th century gypsy merriment and the ominous whine of banks of synthesisers?

Already rock videos have seized the imagination of SF’s golden-age audience of 14-year-olds. SF is missing out on this action for very real and cogent reasons. The problem is not the purported illiteracy of today’s decadent youth, but their sheer lack of interest in a genre sleepwalking its way into the middle-aged pipe-and-slippers comfort of the NEW YORK TIMES Bestseller List.

The graying of SF has left it with a cadre of established writers who are rightfully reaping the harvest of years of dedication. But we must not be misled into thinking this a sign of robust health. It is to a great extent the result of a cultural power vacuum created by the abject collapse of straight literature. Unless SF acts now to recapture its sparkle, we may expect a crippling long-term drain of future writers. Today’s young
visionaries will ignore SF’s inbred tail-chasing for the wide-open spaces of video.

FOTNOT: Billy Idol har sin egen plats i cyberpunkens historia. Som Bruce Bethke berättar myntade han ordet cyberpunk i en berättelse vars huvudperson har fått sitt utseende från Billy Idol. Som sedan i sin tur på 90-talet tog till sig cyberpunk som en grej, utan att veta att han var förebild för originalet!