När jag umgås med barn observerar jag ganska ofta hur de snappar upp saker och tar till sig information från mycket diffusa ledtrådar. Det märks förstås mest när de inte riktigt har fattat hela bilden, utan har missförstått någon liten del. (Australien ligger förstås i England, eftersom folk pratar engelska där.) Men ibland blir jag förbluffad av hur mycket barn uppfattar och förstår helt rätt utan att ha fått det förklarat för sig.

Egentligen gör vi vuxna också så här, fast vi har blivit bättre på att kamouflera det. Snappar upp en liten bit information här, en annan där, och ett nytt uttryck där. De flesta ord lär vi oss inte genom att slå upp dem i Svenska akademiens ordbok, utan genom att höra dem i sitt sammanhang och lista ut vad de betyder — och sen testa att använda dem själva och se om folk begriper.

Vi tycker att vi är så rationella och smarta, men i själva verket är mycket av det vi uppfattar om världen en samling rätt så oskarpa hypoteser om hur saker hänger ihop. Allt vi stöter på som bekräftar den första uppfattningen vi har (eller som vederlägger den, ifall det är nånting vi ogillar och inte vill att det ska vara så) gör att den blir lite skarpare och tydligare, och passas in bättre bland våra övriga tankar om världen.

Världsbilden är alltid lite oskarp här och där, men vår uppfattning om att det är en solid verklighet vi observerar gör oss benägna att fylla i luckorna med en illusion av att allt hänger ihop. Som synsinnet. Vi uppfattar ingen blind fläck, utan fyller automatiskt i synfältet så att vi uppfattar en kontinuerlig värld utan hål.

Eftersom det är så här våra hjärnor funkar är det inte så konstigt att vi ibland har lite underliga uppfattningar om saker, var och en av oss. Det som är extra intressant är förstås att en del personer är mer benägna än andra att lita på sina första uppfattningar. En del av dem råkar ha väldigt rätt, andra hamnar på lite mer underliga tankespår. Så föds till exempel konspirationsteorier! Vem älskar inte konspirationsteorier, även om vi inte tror på dem? De är så tilltalande, för att de ger enkla helhetsförklaringar till saker och ting.

Precis när jag skrev detta råkade jag hitta och läsa en text av Damien Walter där han tänker sig att precis den här pusseltendensen kan utnyttjas och bli litteraturens framtid: ergodic fiction.

Annonser