Det finns noveller som är smarta, och som får mig att tänka. Men det finns noveller som stannar i huvudet på ett helt annat sätt också, som funkar genom att bygga upp en känsla. I ”The Very Pulse of the Machine” (Escape Pod har den både i text- och ljudform) är det beskrivningen av Io som en måne med märkliga svavelblommor och vulkaniska pelare som liksom sätter sig på min inre näthinna, så att säga. Det känns som en ganska klassisk sense of wonder-berättelse, där huvudpersonen Martha Kivelsen upptäcker storslagna och oväntade saker. Eller gör hon det? En del av poängen är att det är en väldigt subjektiv berättelse, och mycket av det Martha upplever är öppet för tolkning.

Förmodligen funkar den här novellen väldigt bra, och jag har rätt stort förtroende för Michael Swanwick sedan tidigare. Det är i alla fall en hel del stämning på mycket litet utrymme. Kanske inte superoriginellt, men effektfullt.

Det enda som gör att jag tvekar är att jag är inne i en period när jag är en riktigt dålig läsare. Jag saknar helt fokus, och känner att jag liksom slinter på orden och åker av banan några gånger på vägen genom en berättelse. Förhoppningsvis går det över snart, men så här är det nu.

De märkliga landskap som beskrivs har i alla fall blivit kvar i huvudet på mig, bland annat genom associationer till Linda och Valentin. Och det är bra.

Det här var alltså den novell som vann en Hugo 1999. Händelsevis samma år som Michael Swanwick var hedersgäst på det årets Swecon i Uppsala. Därmed har mitt projekt att läsa alla Hugovinnande noveller kommit fram till slutet av 1900-talet. Inte många kvar nu.