Mike Resnick har i sina Kirinyaga-berättelser hanterat en del frågor om mäktiga kulturer kontra utsatta och exploaterade. Det gjorde han riktigt bra även om jag personligen inte kände mig helt övertygad, som trogna läsare kanske minns. I ”The 43 Antarean Dynasties” (om du inte har läst den ännu kan du hitta den hos Escape Pod) tar han upp den här tematiken på ett annat sätt som jag har mycket lättare att köpa.

Det här är en skildring av hur en uråldrig och komplicerad kultur blir handelsvara och billig turistunderhållning. Hur de invaderande och mäktiga är ljumt och artigt intresserade, men mest för att ha något att berätta när de kommer hem. Och det är rätt gripande.

Den här novellen fick alltså en Hugo som bästa novell 1998.

För min del är det konstiga med den här novellen att jag har svårt att bara läsa den. Ibland önskar jag att jag inte visste något alls om författarna till olika saker jag läser.

Det har talats en hel del på sistone om att bedöma ett verk utifrån sig självt, och inte utifrån hur trevlig eller otrevlig författaren är (och det finns det också ganska olika åsikter om). Det känns ändå väldigt svårt, tycker jag som försöker hänga med lite i hur det ser ut i sf-världen. Mike Resnick verkar vara en sån där som oftast är en allmänt trevlig prick, men som dock är omedveten om hur sådant som sexism och liknande fungerar och därför kan trampa ordentligt i klaveret. Han hamnade liksom på fel sida i saker och ting förra året (om du inte vet vad jag syftar på så strunta i det, för din egen själsfrid), och efter det är jag lite mer skeptisk till allt han skriver.

Jag är alltså en smula avvaktande till författaren som person, men den här novellen kan jag uppskatta ändå. Jag får trots det en irriterande känsla av att den kanske har något dolt fel som jag bara inte har upptäckt. Och det är ganska störande.