Alternativhistoria är en lurig gren på flera sätt. (Inte bara för att jag blir förvirrad när vänner säger mig att alternativhistoria och kontrafaktisk historia inte är riktigt samma sak — jag har inte lyckats förstå vad skillnaden skulle vara. Upplys mig gärna!)

Hugovinnaren i novellkategorin 1996, ”The Lincoln Train” av Maureen McHugh, satte verkligen strålkastaren på en sak som är svår med alternativhistoria: den som inte minns sin verkliga historia kan lätt missa själva grejen. Jag, till exempel, känner mig väldigt osäker på detaljerna kring amerikanska inbördeskriget. För mig blev den här novellen först bara en gripande men väldigt kort scen ur historien. Lite väl kort, nästan. Sedan började jag fundera över var fantastik-elementet var, och det var först då jag började fundera på det där med att Lincoln i verkligheten faktiskt blev mördad. Märkligt nog blir jag inte ens intresserad av att läsa på och kolla hur det var.

Det måste kanske vara något historiskt skeende som känns relevant för mig, eller som är tillräckligt genomgripande för att världen ska bli väldigt annorlunda, för att jag ska bli intresserad. Jag var fascinerad av The Years of Rice and Salt av Kim Stanley Robinson, där Europa spelar en väldigt underordnad roll i världshistorien. Jag älskade Jo Waltons Small Change-böcker (jag har i och för sig inte läst alla tre, bara Farthing och Ha’penny), i det fallet för att kompromissandet med fascister och nazister känns så relevant för vår egen tid — samt för att jag verkligen blev engagerad av huvudpersonerna och de personliga problem de får som konsekvens av Storbritanniens ”peace with honour”.

Men den här novellen, den funkade inte riktigt för mig. Däremot tänker jag nog läsa romanen China Mountain Zhang av samma Maureen McHugh vid tillfälle. Inte minst för vad Jo Walton skriver om den.

Annonser