Har du stått i en grupp människor som ropar ”korsfäst honom”? Det är ganska obehagligt.

Rit och ritual ska kännas i kroppen. Det är ett sätt att bli en del av ett skeende, här och nu.

Religion, som jag förstår det, är mycket mindre en intellektuell diskussion av gamla urkunder och mycket mer något som handlar om att leva.

Påskfirande kan vara en sådan omskakande rit, något som gör påskens budskap till något högst närvarande och relevant: död, svek och förräderi, och kärlek och liv. Det handlar inte bara om något som hände för länge sedan, det är något som händer här och nu och som involverar oss.

En av de mest förkrossande upplevelser jag haft under en långfredagsgudstjänst hade jag i St George’s Cathedral när vi bodde i Kingston, Ontario. Det var en av de där långa läsningarna av passionsberättelsen, som ofta brukar göras så att olika röster läser olika av de inblandade personerna. Den här gången fick församlingen läsa folkets rader. ”Korsfäst honom!” Prydligt klädda stod vi där, under förgyllda valv, och tog på oss rollen av dem som krävde att Jesus skulle dödas.

Vem kan låta bli att bli omskakad? Hur förhärdad måste den vara som inte i det läget börjar känna som obekväm och ställa frågor om sig själv och sin roll, om att följa massan och om individuellt ansvar?

När var jag med i en självrättfärdig mobb senast? När sällade jag mig till ett twitterdrev av samstämmiga röster om något som jag egentligen inte visste särskilt mycket om? När drabbades jag av ”diffusion of responsibility” och lät bli att gripa in i någon situation för att det fanns en massa andra människor i närheten som skulle ha kunnat göra något?

Men ritualer kan också så lätt bli tomma och innehållslösa. När präster och biskopar och påvar tvättar församlingsmedlemmars förtter på skärtorsdagen borde det vara en kraftfull påminnelse om när Jesus gjorde samma sak. Men om den här ritualiserade fotatvagningen inte fortsätter och förankras i ett grundligt diakonalt arbete utanför kyrkväggarna, då blir det mest en gräll och dissonant påminnelse om hur kyrkan ofta lever väldigt långt från Jesus radikala påbud om att bryta ner hierarkierna.

”Tror gör man i kyrkan” sade somliga lustigkurrar när jag var liten. Det skulle vara någon sorts vitsig respons på vaga ”jag tror det”-svar, fast jag har alltid tyckt väldigt illa om den här formuleringen. Det som görs i kyrkobyggnader blir ganska innehållslöst om det inte är något som berör livet utanför.

Annonser