Connie Willis igen. Hon vann Hugon i novellkategorin 1994 också. Den här tycker jag bättre om än den förra — det här är en surrealistisk drömskildring av en resa som blir så jobbig som det bara kan bli när människor som känner varandra lite för väl men inte riktigt tycker om varandra ska tillbringa flera veckor tillsammans.

Frågan blir ganska snart: var är de egentligen, och varför är allting så konstigt? Och hur mycket konstigare kan det bli?

Och Döden. Döden.

Jag kommer inte på så mycket mer att säga. Det här är ett stämningsstycke. Den som gillar absurda och surrealistiska situationer och beskrivningar kan nog uppskatta denna novell. För min del kändes det helt rätt. Eller nästan i alla fall, den skulle nog läsas en het sommardag eller en mörk höstkväll för allra bästa effekt.

***

Nu har jag nått fram till slutet av de Hugo-samlingar jag har, som alltså slutar för 20 år sedan. Jag ska försöka pussla och leta och läsa vidare. En hel del av de senaste 20 årens vinnare finns faktiskt på nätet.

Annonser