technologistsJag tror att det var Paul di Filippo som en gång beskrev technothrillern som science fictions sexigare lillasyster. Sedan jag läste det har jag funderat på vad det ska betyda egentligen. Kanske att technothrillern tilltalar en bredare läsekrets, eller att den som genre spelar mer på sådant som är lättsålt: våld, mysterier, action.

Jag vet inte riktigt. Men nu har jag återigen läst en technothriller som jag hade tyckt hemskt mycket bättre om ifall den hade varit mer som science fiction. I detta fall: mer som rigorös alternativhistoria, plus realistisk hantering av fysik och teknik (som i hård sf, alltså).

Det roliga med The Technologists av Matthew Pearl är att den utspelar sig i Boston 1868 och låter några personer ur den första avgångsklassen från MIT ta itu med de högteknologiska terroristattacker som drabbar staden. Det låter ju underbart. 1800-talsteknik, typ realistisk men tagen till sin extrem. Och så den akademiska miljön, och smarta ungdomar som handskas med problem genom att förstå världen och behärska sina verktyg. Det faller så nära många av mina käraste ämnen, och det borde vara bra.

Men det gnisslar en smula. De där teknologiska attackerna, de som borde vara närmast steampunkiga i sitt överdådiga lössläppande av uppfinningsrikedom, de funkar inte. De kunde ha varit häftiga, om de bara hade varit antingen möjliga att alls tro på, eller ännu mer skruvade. Antingen ska tekniska extrapolationer vara helt magiska och överdrivna, så att det blir kul, eller också ska de vara genomarbetade och realistiska. Annars funkar det åtminstone inte på mig.

I början var jag beredd att försöka tro på teknobabblet och de ytliga förklaringarna, och att det skulle kunna finnas någon fungerande förklaring under. Det skulle kanske kunna vara någon typ av väldigt stark elektromagnet som stör ut alla kompasser i hamnen. (Fast … skulle det verkligen leda till den typen av seriekrock och massförstörelse som det beskrivs som? Jag vet inte.) Men det där med att analysera den kemiska sammansättningen av en gas genom att studera hur snabbt den bredde ut sig, det känns lite sådär. Och sen blev det värre, är jag rädd. Jag ska inte gå in på detaljerna i slutuppgörelsen, men jag kan säga att det inte fanns någon vettig fysik i det någonstans.

Det här har uppenbarligen att göra med mitt sätt att tänka. Jag vill så gärna att det ska finnas något intressant djupare tanke med just hanteringen av teknik och fysik. Jag är så att säga präglad på en sådan litterär tradition, utöver att jag är skolad i att tänka på just sådana saker. Men jag tänker mig att andra läsare kanske också förväntar sig något mer än dimridåer.

Personskildringen och miljöerna var däremot riktigt trevliga att läsa om. Författaren har uppenbarligen gjort sin hemläxa ordentligt, och kan 1800-talets Boston. Kärleksmotivet hanterades på ett helt okej sätt, enligt mig som har lite svårt för att engagera mig i romantik i romaner. Och motivet med kvinnorna som på olika sätt försöker ta sig in i naturvetenskapens och teknikens värld, det tyckte jag var intressant. Ellen Swallow, den första kvinnliga studenten på MIT, kändes kanske en smula överdriven som isolerat supergeni, men det kan jag faktiskt leva med eftersom hon utöver det hade mänskliga och roliga personlighetsdrag.

The Technologists är en bok jag trots allt tyckte rätt bra om att läsa. Ändå känner jag inte att jag kan rekommendera den.

Det är lite sorgligt med en bok som får mig att önska att den hade skrivits av någon annan författare.

Annonser