Häromdagen var det tydligen 9 år sen jag första gången nämnde steampunk på min blogg (föregångaren till denna blogg, den finns inte längre online utan bara på min egen hårddisk).

Jag resonerade då lite kring The Light Ages av Ian R. MacLeod, och länkade till en artikel om steampunk som faktiskt fortfarande finns online — av ingen mindre än Lavie Tidhar. Och sedan hade jag några egna funderingar:

Jag funderar på om det här med magisk teknologi har något att göra med att vi nuförtiden har allt svårare att plocka sönder och analysera tekniken omkring oss. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic” heter det ju (Clarke). Kanske är magi den mest lämpade metaforen för hur vi uppfattar den teknologi vi använder dagligdags.

Det känns igen. Det är en tanke jag tänkt flera gånger sedan dess. Senast häromveckan.

Så jag pratade med Ante om det här med att läsa gamla texter och blogginlägg av sig själv (här är Antes blogg förresten). Ibland känns det som jag känner igen tankar och tycker att det var väldigt smart att jag tänkte det redan då. Andra gånger tycker jag att det är lite trist att jag verkar gå i cirklar och komma tillbaka till samma ställe hela tiden och inte tycks komma på något nytt. Det kanske bara är kontinuitet?

Vi människor gillar ju saker saker vi känner igen, som i den här artikeln som förklarar varför musik blir bättre när vi hört den flera gånger:

Instead of thinking: ‘I’ve seen that triangle before, that’s why I know it,’ they seem to think: ‘Gee, I like that triangle. It makes me feel clever.’

Men det där med teknologi som ser magisk ut, och hur vi förhåller oss till vår teknik, det är sådant som skvalpat i mitt huvud hela livet, och det lär skvalpa vidare. Det är därför jag blir så intresserad av sådana här vändningar, som i Lavie Tidhars artikel

The hero of late 19th-century London is on the cusp between the Renaissance Man and the Corporation—a transformation best exemplified by Thomas Alva Edison and his Menlo Park laboratories. These figures share more than a silly name, for they are—to begin with at least—in control, the modern magicians who can operate the spells of machinery.

Yet what Steampunk narratives repeat again and again is the inevitability of the loss of control, as technology evolves beyond the confines of one person, assuming a mythical force that, echoing the school of Technological Darwinism, shapes and controls narrative causality.

Det var väl också därför jag för cirka ett år sedan plockade upp The Technologists av Matthew Pearl. Jag vet inte varför jag inte har läst den förrän nu (jag läser inte jättefort och har ständigt ohanterliga att läsa-högar). Det här verkar vara en historisk technothriller som spelar precis på de här steampunkiga poängerna. Och det är ständigt aktuella frågor, som kan hanteras på olika sätt men som hela tiden behöver diskuteras. Visst känner vi igen tankarna hos den här fackföreningsmannen i boken, som försöker krossa de nyligen uppfunna elektriska gatlyktorna:

”The machines you gentlemen–and one errant lady, as I understand it–at the Institute create will become so complicated that they will control us instead of us mastering them. Imagine a future when, with a single malfunction of your machines, man will live in the dark without memory of how to light a candle. He will be stranded without ability to transport himself with feet rather than steel rails. The machine is inanimate and heartless. Our unions respect the intelligence of man to act, to make decisions only man is capable of. Otherwise, we become merely tools of our tools.”

Vem som har makten och kontrollen över tekniken, det är vad mycket av samhällsdebatten handlar om omkring oss just nu. Det finns mycket steampunk som inte tycks handla särskilt mycket om just detta. Men det är absolut en av de aspekter av steampunk som jag är mest intresserad av.

Annonser