Ännu en av dessa noveller som blivit mångfaldigt prisbelönt — däribland med en Hugo 1991. Den är lätt att hitta online också, eftersom den nyligen varit med i både Drabblecast #230 och i Lightspeed Magazine, januarinumret i år.

Själv blir jag lite perplex. Det är en mysig berättelse, absolut, men jag är rädd att jag kanske inte riktigt förstår den. Eller, jag förstår inte varför den är så bra. Den är fint skriven, om vardagsmänniskor och vardagshändelser mot en bakgrund av en värld där björnar upptäcker elden. Men något är det uppenbarligen som undgår mig, för jag blir inte alls så tagen som det verkar som om många andra blivit. Jag vet inte om det bara är en smakfråga. Kanske faller det tillbaka på det här med olika lässtilar igen, hur olika man uppfattar samma text.

Har du läst den? Kan du förklara vad som är grejen?