Som jag skrev i förra inlägget är jag den här veckan i Karlshamn på Högskolan i Blekinge och undervisar om steampunk för en projekt kurs som heter Gestaltande speldesign. Det är hemskt intressant, och ger mig liksom anledning att titta närmare på saker som jag haft i utkanten av synfältet. Bland annat gav det mig en ursäkt att läsa slutet av Mike Perschons avhandling som jag började på för väldigt länge sedan. Det är ju en högskolekurs, så det ska ju gå lite mer på djupet än andra presentationer jag har hållit om vad steampunk är eller kan vara.

En av de allra mest stimulerande sakerna här är förstås frågorna och samtalen. Textseminarier, och de olika studenternas skilda sätt att ta sig an och förstå dem. Fantastiskt skön omgivning här förresten. Massor av människor som pratar om och tänker på saker som jag är intresserad av — även om jag inte alls spelar några digitala spel. Vi delar intresset för fantastik och berättande och vad som går att göra med olika berättarelement. Många har förstås också ett starkt metaintresse för hur den digitala världen fungerar, tekniskt och socialt, vilket också leder in på många intressanta spår.

En sak jag har försökt börja ringa in i mitt huvud de här dagarna är varför steampunk har blivit stort först på 2000-talet, vad det är som tilltalar vår tidsanda på något vis. Tidigare har jag alltid sagt att det är kombinationen av bred tillgång till internet med tjusiga bilder som folk gärna länkar till — och det tror jag fortfarande är en viktig förutsättning för att steampunk skulle bli en grej. Men under de senaste dagarnas reflektioner kring teknik och estetik har jag börjat tänka på att det hela kanske har att göra med en reaktion mot det alltmer kroppslösa liv som många av oss lever, som utspelar sig till så pass stor del online. Det som fick den här tanken att falla på plats var när jag i morse faktiskt läste om Zeppelin City, som ju faktiskt sätter fokus på precis den saken. (Den här novellen känns faktiskt på många sätt som en av kontaktytorna där steampunk möter cyberpunk.)

Kanske, tänker jag, är det en reaktion i vår tid inte bara mot serietillverkning och likriktning, utan också mot det kroppslösa och tankecentrerade livet i cyberrymden. Det föder en längtan efter det taktila, kanske sensuella, det som har en rent fysisk imponansfaktor. Det är något med den råa upplevelsen av den högupplösta tredimensionella verkligheten, som blir så tydligt i närheten av fysiska och påtagliga maskiner.

Förutom detta har jag blivit väldigt inspirerad av en del av samtalen här, till exempel en om när begränsningar är bra och när de är dåliga för kreativiteten. Och veckan är inte slut än! Mycket av det här fortsätter att stötas och blötas, och jag tror att jag kommer att lära mig ännu mer.