kirinyagaEn gång i tiden, för länge sedan (1998), kom en bok av Mike Resnick som samlade alla hans tio berättelser om Kirinyaga. Det handlar om ett utopiskt samhällsexperiment, som på en rymdstation försöker att rekonstruera ett folk och dess traditioner till vad de var innan europeerna kom och trasslade till situationen överallt i Afrika.

Tyvärr är det inte så enkelt att en viss given samhällsform är perfekt. Och att stoppa utvecklingen helt för att bevara ett visst tillstånd är en djupt onaturlig situation.

Så på det viset är det här ganska intressanta berättelser.

Fast jag minns att jag blev extremt irriterad på Resnick för att han i sitt förord beskrev det som att detta måste vara världens bästa science fiction-bok eftersom berättelserna i den fått så många priser. exceptionell är den inte.

När jag nu läser om titelberättelsen som en del av mitt projekt att läsa alla Hugo-belönade noveller (den här vann 1989) känner jag att jag blir lite irriterad på ett annat sätt. Jag undrar sånt som: varför består administrationen utanför stationen av vita europeer? Det är ju konstigt, i en framtid där alla verkar kunna ha tillgång till rymden. Konstigt att de här koloniala maktstrukturerna ändå tycks stå kvar. Följdfrågan blir förstås varför det är just ett afrikanskt folk som vill återgå till det som varit? Det kunde ju lika gärna vara urbaniserade dalmasar som drabbades av längtan efter en gammal fäbodkultur. Eller kanske inte, för just dalmasarna har inte farit så värst illa av moderniseringen. Men kanske finns det ändå sådana i en annan rymdstation, det förtäljer inte historien här.

Märligt ändå, hela idén med att vilja isolera vissa folkgrupper från förändring, på bekostnad av det högteknologiska samhällets många fördelar för individen. Fast det finns ju fler exempel på sf-berättelser där liknande experiment görs: Steel Beach av John Varley och Neverness av David Zindell är två exempel som dyker upp i huvudet.

Jag försöker se det här helt utanför Mike Resnicks senaste dumma beteenden (och mer än så tänker jag inte säga om det), och bara läsa vad som står. Och jag vill minnas att den här situationen problematiseras på olika sätt i de övriga Kirinyaga-berättelserna. De är troligtvis bättre och intressantare tillsammans än tagna bara en i taget. Jag tror att hela samlingen sammantaget är en riktigt bra bok. Men jag känner ändå ingen stark lust att läsa fler av de här novellerna just nu. exceptionella är de inte. (Och jag kan inte komma ifrån att jag numera är ännu mer misstänksam mot den här författarens värderingar och världsbild.)

Advertisements