Hörde på P1-morgon om Alice Babs, och tänker att hon var så betydelsefull. Det är verkligen en person vars röst och musik har betytt mycket för många, och jag är en av dem. Jag tror att jag gick i ettan när jag såg filmen En trallande jänta och blev helt tagen. Hemma hos oss lyssnade ingen på någon musik, utom den som råkade gå på radion, så jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på sådant. Men den här filmen gjorde stort intryck på mig. Swingmusiken fäste sig i mitt sinne som något som representerade livsglädje och spontanitet och uppbrott från allt fyrkantigt och grått.

Och Alice Babs fick förstås personifiera detta för mig.

Det var svårt, på den tiden, att göra någonting av ett sådant intresse. Jag bodde långt ut på landet, och skivaffärer visste jag inget om. Det var någon gång ibland när vi for till stan, som jag kunde leta bland skivor och kassettband på Åhléns. Och så var jag hänvisad till föräldrarnas välvilja för att få det där jag hittade.

Jag kommer faktiskt inte ihåg riktigt på vilka vägar det var jag hittade eller fick dem, eller i vilken ordning, men jag skrapade ihop tre kassettband med min idol: ett med sångerna till barnboken Den olydiga ballongen — väldigt bra, faktiskt, håller än idag! — ett med amerikanska swinglåtar på ena sidan och svensk lite mer schlagerbetonad sång på andra sidan, och ett med What a Joy. Egentligen var det ju bara en av de här kassetterna som innehöll den musik jag letade efter, men jag lyssnade på de andra också och vidgade mina vyer en hel del.

Och så läste jag en biografi över Alice Babs, och kopierade bilder ur den och hade i plånboken och på alla möjliga ställen. Min bild av henne var ganska vag, och handlade inte så mycket om vem hon själv var som om de där minnesbilderna ur 40-talsfilmer jag lyckades komma åt att se på tv. (Så småningom kom jag åt att se både Vårat gäng och Swing it magistern.)

I högstadiet försökte jag introducera detta för mina klasskompisar, vilket inte gick något vidare. När vi gick igenom populärmusikens historia på musiklektionerna började vi på 50-talet, och Katrin i min klass frågade läraren om den där musiken som jag lyssnade på. Han förklarade att Alice Babs var 40-talets motsvarighet till punk, men han hade ingen mer swing att spela för oss.

Jag genomskådade aldrig det där med hur jag skulle göra för att hitta musik, och komma över den. Jag hade ingen i min omgivning som köpte skivor, och kände mig extremt bortkommen och generad när jag gick in i en riktig skivbutik. Inga pengar hade jag heller, och en ny LP kostade typ 80 kronor. Naturligvis hade ingen berättat för mig om butiker med begagnade skivor.

Så egentligen var det inte förrän jag flyttat hemifrån och började dansa lindy hop som jag började lyssna mer aktivt på swingmusik, och faktiskt lära mig något om det. Så därför passar det väl att klippa in följande lilla dansnummer till Swing it Magistern!