Framme vid 1987 års Hugovinnare nu, och i novellkategorin finns en söt liten historia av Greg Bear. Huvudpersonerna är en pojke adopterad från Korea, Pal, och en supersmart matematiker från England som uppenbart är baserad på Alan Turing (fast heter Peter). Pojken är väldigt ensam, och mannen är illegal invandrare som bor hemligt inneboende hos en vän. Tillsammans sysslar de med något datorprogram som går ut på att visualisera fyra dimensioner. Det här känns ganska mycket som ett tema jag känner igen. Var tesserakter väldigt trendiga i sf i vissa perioder? Många har stött på dem hos Madeleine L’Engle, men jag känner igen det från diverse andra håll, inklusive gamla Stålmannen. Och Flatland nämns i klartext här i novellen (finns online i massor av versioner!).

Spoilervarning här kanske? Om någon är orolig för det.

Så på det viset känns det ganska förväntat och klyschigt när pojken kommer på hur han ska stiga iväg i en annan riktning än de som är normalt tillgängliga och försvinna ur våra tre dimensioner. Han använder sin musik för att kommunicera med de varelser som bor i de högre dimensionerna.

Det känns inte som en fantastiskt speciell novell, men den är ganska trevlig. Inte minst för att den visar på två utsatta personer — ett oälskat adoptivbarn, en flykting från förföljelsen av homosexuella — som tar sin tillflykt i matematik och musik och faktiskt hittar en utväg från sin situation.

Matematisk science fiction är rätt smalt, det är nästan bara hos Rudy Rucker jag stött på det i någon större utsträckning. Men SFE kommer till undsättning med en uttömmande artikel. David Zindell är visst också matematiker! (Jag minns när jag tänker efter vackra beskrivningar av hur matematik känns, i hans Neverness, så jag ska inte bli förvånad.)