Mycket science fiction bygger på — eller förutsätter i bakgrunden — att mänskligheten i det långa loppet inte kan klara att stanna på samma planet. Rent psykologiskt skulle vi ha en drift att utforska, som så småningom skulle göra oss frustrerade och instängda på den här planeten.

Ett annat vanligt motiv är att människor längtar efter att inte vara ensamma i universum. Att vi önskar oss sällskap.

Det kanske ligger något i båda de här besläktade tankarna, men jag känner mig ändå instinktivt skeptisk när berättelser vilar väldigt tungt på det.

Det finns en hel del lite äldre sf med melankolisk enslighet som tema, som beskriver hur vi sitter fast här och längtar. Sådant ger resonans i mitt minne av den starka känsla av längtan ut som jag själv hade i tonåren. Nu när jag har ett eget liv, som är rätt så intressant också, så känns det här inte alls lika näraliggande. Jag identifierar mig inte med den där känslan riktigt, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det är med mänskligheten egentligen. Hur mycket längtar vi som art, egentligen, och vad hänger den känslan på?

Jag läste nyligen ”The Best we Can” av Carrie Vaughn, som tar hela frågan ner på jorden litegrann. Skildrar den mänskliga och vardagliga sidan av Den Stora Upptäckten, hur politik och akademisk konkurrens kommer i vägen. Jag gillar sånt, det känns som riktiga människor som reagerar med riktiga mänskliga vardagsprioriteringar.

Och nu kommer jag fram till det som fick mig att ge mig in på hela det här resonemanget: ”The Crystal Spheres”, som var den novell som belönades med en Hugo 1985. Den är en typisk hård sf-novell, som handlar om en spekulation eller frågeställning om hur universum fungerar. Specifikt handlar den om hur det kommer sig att vi inte har upptäckt något annat intelligent liv i universum, eller varför de inte har upptäckt oss. På sätt och vis är den en lek med den antika idén om himlasfärerna, därav titeln.

I den här novellen kommer hela mänsklighetens långsiktiga planer att kretsa kring just det här, som blir en sorts besatthet där allt hänger på att kunna vidga vyerna till nya stjärnsystem. Själva grundidén här är att det finns en sorts barriär som hindrar intelligenta rymdfarare att komma i kontakt med varandra, och att det är en sorts psykologiskt trauma för mänskligheten. Är det rimligt? Kanske, men jag tvivlar.

När noveller bara hänger på en enda idé på det här viset (som inte ens är särskilt realistisk) är dessutom form och utförande rätt viktiga för mig. Visserligen kan jag få en sf-kick av själva premissen — det är rätt stor chans att jag kommer ihåg den — men jag lägger ifrån mig den och känner mig en smula besviken. Lite så är det faktiskt i det här fallet. ”Mäh, det där går ju inte,” är min känsla i magen.

Det är klart, jag kan inte förvänta mig att alla ska nå upp till Ted Chiang-nivå. ”Exhalation” liksom! (Föredrar du att lyssna på den kan du hitta ”Exhalation” på Escape Pod.) Eller kanske ännu mer till exempel ”The Tower of Babylon”: en osannolik kosmologi tagen till sin spets, och en väldigt bra berättelse som ger både sense of wonder och mersmak.

Som sagt, alla kan inte nå upp till Ted Chiangs nivå. David Brin är kompetent när det gäller sådana idéberättelser, och här finns inget att klaga på egentligen. Jag är bara lite granntyckt själv, så där kräsen som det går att bli av att läsa mycket och utforska sin smak.