Den Hugovinnande novellen 1984 har jag läst förut, den ingår i postapokalyps-antologin Wastelands. Och den är verkligen riktigt, riktigt bra — en sådan som etsar sig fast i mitt medvetande. Jag tror att det beror på att den är genuint bra skriven, och verkligen kommer de mänskliga reaktionerna inpå livet.

Vi får en liten glimt av en värld som blivit förödd av en pandemi, en smitta som tagit ifrån människor deras språk. Det är svårt att upprätthålla mänsklighet utan att kunna tala och skriva.

Det är ganska kort efter katastrofen, och människor kämpar för att upprätta någon sorts vardagsliv. Det som gjorde starkast intryck på mig är mötena mellan människor, och de potentiellt katastrofala missförstånd som ligger så nära till hands.

Men så väldigt mycket kan jag egentligen inte säga om detta. Det är en novell som talar för sig själv. Läs den. (ISFDB kan tala om var den finns publicerad förutom Wastelands.)

(För övrigt har jag upptäckt att det finns tre volymer till med korta verk som vunnit Hugopriser: The New Hugo Winners volym II, III och IV. Nu beställda! Så det här projektet att läsa Hugovinnare fortsätter även bortom 1985. Sista novellen i den här omgången skriver jag om inom ett par dagar.)